— Nåväl! Och detta vapen skall icke vara
farligare i mina händer än min knölpåk i
era.
Han afsköt skottet i luften.
— Ahl! sade han då han hörde bjellrorna,
på hvilka han nyss gjort Fredrik uppmärksam,
klinga starkare. Nu ge sig hästarne till att
skena, knallen har skrämt dem, och i sin ån-
gest springa de hastigare än det starkaste
piskslag skulle ha kunnat förmå dem till.
— ÖOhoj! OÖhoj! utropade tvenne hesa stäm-
mor på afstånd. Man såg ljussken; några hä-
star lastade med linnepackor, trafvade lösa för-
bi; derpå kommo två karlar, af hvilka den ena
bar en lykta, springande, så mycket benen för-
mådde, vid ändan af vägen. De saktade far-
ten något, då de nalkades Fredrik och hans föl-
Jeslagare.
— Fn vride halsen af er begge! ropade
den ene af dem; hvad slags djur jaga ni denna
tiden på qvällen? i
— Vi skjuta fogel, svarade den unge man-
nen; stött öfver det oartiga sätt, hvarpå han
tilltalades.
— Jag skall minsann lära er och er kam-
rat, hvilka ni än må vara, att hålla er i skin-
net.
— Kom Petter och börja icke något gräl
med dem, sade den som bar lyktan, i det han
drog den andre med sig. Känner du icke igen
den längsta af dem? Det är herr...
Fredrik kunde icke höra namnet, hvilket man-
nen med sakta röst utsade. Han vände sig om
till sin följeslagare och såg vid skenet af lyk-
tan, som nu aflägsnade sig, att han gick med
böjdt hufvud, likasom försjunken i tankar, och