Han hade knappt hunnit några steg framåt,
förr än mannen ropade honom tillbaka och
sade:
— Om ni så önskar; vill jag bli er vägvi-
sare.
— Det skall ni ha tack för, min herre!
— Hvarföre bad ni mig icke derom?
— Uppriktigt sagdt, trodde jag icke, efter det
samtal vi haft, och hvarvid ni uttalat så föga
menniskovänliga tankar, att ni skulle finna er
böjd att bevisa en obekant någon tjenst.
— Man kan hata menniskorna i allmänhet
utan att derföre önska att de, som man icke ser-
skildt har något skäl att beklaga sig öfver, bryta
halsen af sig. Låt oss gå.
De hade endast gått några steg framåt, då
han tillade:
— Ni är trött, tag af er renseln. Kom hit,
Bug!
Han hjelpte Fredrik af med renseln och lät
hunden bära densamma.
— För att ni må gå lättare, återtog han.
kan ni ta min käpp och ge mig er bössa i
stället.
Vid detta förslag antog den unge mannen
en misstrogen min. Hans följeslagare gissade
hans tankar.
— Jag tror, Gud förfåte mig, sade han, att
ni anser mig i stånd att begagna den mot er
sjelf. Som ni behagar, min herre; behåll bös-
san. Jag vill verkligen icke göra mig det be-
sväret att öfverbevisa er om att jag icke är nå-
gon mördare.
— Det är också alldeles onödigt, Jag ber
er, min herre, glöm den rörelse, som jag icke
förmådde återhålla. Jag mottar ert anbud.