Dessa sista ord voro en ljussträle för Kempelen. En ide, ett verkligt diplomatiskt svar föll honom in, Han såg sig räddad. — Ack! svarade han, ers majestät yttrade i går mycket riktigt: att min automat förutsåg sitt nederlag och föredrog att på något sätt döda sig sjelf heldre än att duka under. Hans förstånds fjedrar hafva brustit. Ni hörde sjelf det disharmoniska ljudet af dess fullkomliga förstöring. Jag är så mycket mer otröstlig öfver denna olycka, fortfor konstnären med behagfullt sjelfförtroende, som jag hoppades, jag tillstår det öppet, att draga nytta af vår lysande motståndares beräkningar för att fullkomna min automat och göra honom för alltid oöfvervinnerlig. Catharina hade kunnat fortfara, men hon gjorde det ej; utan förtjust af den wienske konstnärens fyndighet, tackade hon honom temligen niödigt, och lemnade honom med orden: — Hr Kempelen, sade hon med betydelsefull ton, er automat är ganska skicklig; men ni öfverträffar houom likväl i skicklighet. Samma aftow öfverlemnade en officer till automaten, från haus höga motståndarinna, en präktig snusdosa prydd med rubiner. Någon tid dererter var automaten i England under ledning af en viss Anthon, till hvilken Kempelen afträdt cen. Fortfor Woronsky att spela för machinen: Jag vet det ej, men man kan antaga det i följd af den ofantliga framgång schackspelaren vid denna tid hade, och hvarom tidningarne hade mycket att förkunna.