da ansigten. De hade ätit och druckit betydligt; eras passion för drufvans saft kämpade med begäret efter sömn; ty under fyra dagar och fyra nätter hade ingen af dem fått sluta till ögonen. Medan våra vänner redo i galopp om dagarne och vederqvickte både sig sjelfva och sina bästar genom sju till åtta timmars hvila under nätterna, fortsatte Smitharne oafbrutet sia långsamma resa. De oxar, som från början dragit guldtunnan, hade stupat af öfveransträngning. De hade då måst spänna hästar för vagnen och byta om dessa tätt och ofta, nästan för hvarje mil. Ända från Goodmanssjön till Enstaka huset hade de ej färdats fortare än steg för steg, Menniskor och djur voro derföre vid framkomsten dit till yttersta grad medtagna af trötthet. Tre fjerdedelar af sällskapet fortforo dock att dricka, röka och spela på sitt hedersord om stora summor; men det gjorde de endast på skryt, för att visa att de voro härdade män. Fem eller sex personer, hos hvilka naturen kräft ut sin rätt, lågo här och der i hörnen och sofvo. Den bundne Jonathan satt med ryggen stödd emot väggen och såg på de dåsiga dryckesbröderna, som i hvarje ögonblick tycktes hålla på att: somna. Guldtunnan tronade hög och vid midt på bordet. Genom det lilla hål, som Nannette borrat, hade visserligen rätt mycket guldsand runnit bort, men större delen deraf äfvensom alla klimpar funnos qvar. Tunnan var ännu till tre fjerdedelar full, Vid det fönster som vette åt branten, sutto Anhita och Nannette på kuddar. — Vore det inte skäl att sända en kula