da ansigten. De hade ätit och druckit betydligt;
eras passion för drufvans saft kämpade med be-
gäret efter sömn; ty under fyra dagar och fyra
nätter hade ingen af dem fått sluta till ögonen.
Medan våra vänner redo i galopp om da-
garne och vederqvickte både sig sjelfva och sina
bästar genom sju till åtta timmars hvila under
nätterna, fortsatte Smitharne oafbrutet sia lång-
samma resa. De oxar, som från början dragit
guldtunnan, hade stupat af öfveransträngning. De
hade då måst spänna hästar för vagnen och byta
om dessa tätt och ofta, nästan för hvarje mil.
Ända från Goodmanssjön till Enstaka huset hade
de ej färdats fortare än steg för steg, Menniskor
och djur voro derföre vid framkomsten dit till
yttersta grad medtagna af trötthet.
Tre fjerdedelar af sällskapet fortforo dock
att dricka, röka och spela på sitt hedersord om
stora summor; men det gjorde de endast på skryt,
för att visa att de voro härdade män.
Fem eller sex personer, hos hvilka naturen
kräft ut sin rätt, lågo här och der i hörnen och
sofvo.
Den bundne Jonathan satt med ryggen stödd
emot väggen och såg på de dåsiga dryckesbrö-
derna, som i hvarje ögonblick tycktes hålla på
att: somna. Guldtunnan tronade hög och vid
midt på bordet.
Genom det lilla hål, som Nannette borrat,
hade visserligen rätt mycket guldsand runnit bort,
men större delen deraf äfvensom alla klimpar
funnos qvar. Tunnan var ännu till tre fjerde-
delar full,
Vid det fönster som vette åt branten, sutto
Anhita och Nannette på kuddar.
— Vore det inte skäl att sända en kula