ET Något om skrifning. Under denna rubrik har her: Carl Schultån i Kalmartidnivgen Barometern meddelat följande anmärkningsvärda uppsats: Man har vid skrifning, efter mitt förmenande, icke ogjort sig klart reda för hvad man vill åstadkomma. Skrifiing är af flerahanda slag; och likasom man har flera slags sömnad, t. e. segelsömnad, linnesömnad, m. m. så har man skönskrifnirg eller så kallad textving, handstil, snabbskrifning m. m. Om jag ou vill lära mig någon af dessu saker, så bör jag lägga ctt mönster för mig som är af samma slag som det jag vill åstadkomma. Icke bör jag lägga ett segel för mig om jag vill lära mig linnesömnad; men icke heller en textningsförskrift för mig om jag vill lära mig handstil, — Man har trott sig kusna åstadkomma en vavker handstil genom efterapandet al formerna i de vanliga förskrifterna; men icke betänkt: att dessa former äro mönster för textning men inte för handstil; och hvad som är värst af allt: wan har låtit upprita dem med grifflar. — Om dessa former voro användbara för havdstil, så tar jag mig friheten fråga, huru det kommer sig att icke alla handstilar i skolan få, om icke en fullkomlig likhet, dock en och samma bestämda karakter, då alla äro inöfvade efter samma mönster. Men så är det ej. Seden man i åratal inöfvat dessa former och skall börja med handstilen, så befinner man sig alldeles redlös. Den som då har en medfödd smak och får se en vacker bandstil, eller den som har en far, vän eller principal som har en sådan, bildar sin derefter, kastavde den gamla förskriftens former hufvudstupa öfver bord. De som ej ha dessa tillgångar, låta de gamla formerna göra samma resa och fina sjelfva på de allra besynnerligaste krumelurer. — Frågas nu: hvurtill ha alla årens tidspillan och möda tjevat? Hade det ej varit bältre att börja med det som man ändå mäste sluta med, nemligen handstilen? — Må man icke säga att man har de gamla formerva att tacka för att man sedan kan bilda sin handstil efter en annans handstil. Nej, visst icke, Jag vill ve endast ett ibland otaliga bevis derpå. För flera år sedan lefde en öfverstelöjtnant I. vid topografiska kåren som var, åtminstone på sin tid, Sverges störste skönskrifvare eller textare. Hans arbeten voro fullt jemförliga med Englands yppersta mästares. Han kände således och kunde verkställa — förskriftsformerna — och likväl kunde ban ej, och hade aldrig kunnat, efter hans egen utsago, skrifva en handstil som hvem som helst utan svårighet kunde läsa. Bevisar icke detta: att det är möjligt att kunna skrifva lika väl som förskriften är — ja, ännu bättre — och det oaktådt icke kunna åstadkomma en ren och läslig handstil? s För att skjuta rakt på målet har undertecknad ändrat de vanliga formerna så, att lilla alfabetet, första gången det skrifves genast är en sammanhängande handstil. Hvad den af mig uppfunna methoden i öfrigt vidkommer, så skiljer den sig ifrån det vanliga sättet äfven deruti: att då man hittills låtit bero på ögat att uppfatta de former som handen skolat eftergöra, så låter jag i stället eleven högt utsäga hvad handen skall verkställa; och säges detta i en viss takt, så lyder handen mycket lättare hvad munnen säger, än hvad ögat ser. — Härigenom blir hela öfningen lefvande, lätt och nöjsam. Min enskilda tro och öfvertygelse är att ingen genomgripande förbättring i skrifoing står att erhålla, så länge man låter ögat och icke takten spela hufvudrolen. Men icke får hvar och en taga takten efter sitt hufvud eller på måfå; ty det vore som att vilja spela Gubben Noach i valstakt — det bär sig icke,