ET -
Något om skrifning.
Under denna rubrik har her: Carl Schul-
tån i Kalmartidnivgen Barometern meddelat
följande anmärkningsvärda uppsats:
Man har vid skrifning, efter mitt förme-
nande, icke ogjort sig klart reda för hvad
man vill åstadkomma. Skrifiing är af fle-
rahanda slag; och likasom man har flera
slags sömnad, t. e. segelsömnad, linnesöm-
nad, m. m. så har man skönskrifnirg eller
så kallad textving, handstil, snabbskrifning
m. m. Om jag ou vill lära mig någon af
dessu saker, så bör jag lägga ctt mönster
för mig som är af samma slag som det jag
vill åstadkomma. Icke bör jag lägga ett
segel för mig om jag vill lära mig linnesöm-
nad; men icke heller en textningsförskrift
för mig om jag vill lära mig handstil, —
Man har trott sig kusna åstadkomma en
vavker handstil genom efterapandet al for-
merna i de vanliga förskrifterna; men icke
betänkt: att dessa former äro mönster för
textning men inte för handstil; och hvad som
är värst af allt: wan har låtit upprita dem
med grifflar. — Om dessa former voro an-
vändbara för havdstil, så tar jag mig frihe-
ten fråga, huru det kommer sig att icke alla
handstilar i skolan få, om icke en fullkom-
lig likhet, dock en och samma bestämda ka-
rakter, då alla äro inöfvade efter samma
mönster. Men så är det ej. Seden man i
åratal inöfvat dessa former och skall börja
med handstilen, så befinner man sig alldeles
redlös. Den som då har en medfödd smak
och får se en vacker bandstil, eller den som
har en far, vän eller principal som har en
sådan, bildar sin derefter, kastavde den
gamla förskriftens former hufvudstupa öfver
bord. De som ej ha dessa tillgångar, låta
de gamla formerna göra samma resa och
fina sjelfva på de allra besynnerligaste kru-
melurer. — Frågas nu: hvurtill ha alla årens
tidspillan och möda tjevat? Hade det ej
varit bältre att börja med det som man
ändå mäste sluta med, nemligen handstilen?
— Må man icke säga att man har de gamla
formerva att tacka för att man sedan kan
bilda sin handstil efter en annans handstil.
Nej, visst icke, Jag vill ve endast ett ibland
otaliga bevis derpå. För flera år sedan lefde
en öfverstelöjtnant I. vid topografiska kåren
som var, åtminstone på sin tid, Sverges störste
skönskrifvare eller textare. Hans arbeten
voro fullt jemförliga med Englands yppersta
mästares. Han kände således och kunde
verkställa — förskriftsformerna — och likväl
kunde ban ej, och hade aldrig kunnat, efter
hans egen utsago, skrifva en handstil som
hvem som helst utan svårighet kunde läsa.
Bevisar icke detta: att det är möjligt att
kunna skrifva lika väl som förskriften är
— ja, ännu bättre — och det oaktådt icke
kunna åstadkomma en ren och läslig hand-
stil? s
För att skjuta rakt på målet har un-
dertecknad ändrat de vanliga formerna så,
att lilla alfabetet, första gången det skrif-
ves genast är en sammanhängande handstil.
Hvad den af mig uppfunna methoden i
öfrigt vidkommer, så skiljer den sig ifrån det
vanliga sättet äfven deruti: att då man hit-
tills låtit bero på ögat att uppfatta de for-
mer som handen skolat eftergöra, så låter
jag i stället eleven högt utsäga hvad
handen skall verkställa; och säges detta i
en viss takt, så lyder handen mycket lättare
hvad munnen säger, än hvad ögat ser. —
Härigenom blir hela öfningen lefvande, lätt
och nöjsam.
Min enskilda tro och öfvertygelse är att
ingen genomgripande förbättring i skrifoing
står att erhålla, så länge man låter ögat
och icke takten spela hufvudrolen. Men
icke får hvar och en taga takten efter sitt
hufvud eller på måfå; ty det vore som att
vilja spela Gubben Noach i valstakt — det
bär sig icke,