älska mycket sina en gång gifna fridugua
och glömma dem icke så lätt.
Det är nu så tyst, så tyst i den vamla
hansestaden, inga kt: ingliga ekionger och non
livreklädda betjentor ck de gammal
modiga gatorna, de ha försvunni it. När höst-
stormarne gny, då få vi vara ensamme på
vår lilla ö, då, minnas vi endast som en dröm
alla de lysande gäster som hedrat det gåmla
Wisby med besök under sommarens: lopp.
Så har det också varit. förr i tiden, då kom-
mo de lit från alla landsändar, byggde,
bodde och lefde här, mången kanske ett
lyckligt lif — våra gamla ruiner och våra
gamla minnesmärkev bära vittnesbörd derom.
Flera hundra år äro förgångne : sedan dess.
Wisby plundrades af fiendehand, förföll och
glömdes, men så kom med sin oro året
1854, särdeles minnesvärdt för Gotland. Då
cirkulerade i tidningarne att den herrsklystne
Nicolaus ville taga OCotland i sitt beskydd,
han hade ieke glömt det han ansåg det som
en dyrbar klenod, värdig att innefattas i den
ryska kronan. Nu först kom vår konung
ihåg sin lilla ö i Östersjön och Sveas söner
på andra sidan hafvet rigtade äfven sina
blickar hitåt, väl vetande att det vore ett
svårt sår för modren Svea, om hon miste
detta sitt lilla barn i Östersjön. I följd häraf
emottog Gotland de första smekningarne af
den milde konung Oscar — och sedan dess
har Gotland höjt sig småningom, Sin fordna
rang som en af de största handelsstäder
återfår den väl ej; men genom framåtskri-
dande, bildning, sparsamhet och arbetsamhet,
skall det alltid -vara värdigt sin plats i Svea
rikes krona, Au revoir. Calle.
ABN I RAA LIDAS DE Ton res