älska mycket sina en gång gifna fridugua och glömma dem icke så lätt. Det är nu så tyst, så tyst i den vamla hansestaden, inga kt: ingliga ekionger och non livreklädda betjentor ck de gammal modiga gatorna, de ha försvunni it. När höststormarne gny, då få vi vara ensamme på vår lilla ö, då, minnas vi endast som en dröm alla de lysande gäster som hedrat det gåmla Wisby med besök under sommarens: lopp. Så har det också varit. förr i tiden, då kommo de lit från alla landsändar, byggde, bodde och lefde här, mången kanske ett lyckligt lif — våra gamla ruiner och våra gamla minnesmärkev bära vittnesbörd derom. Flera hundra år äro förgångne : sedan dess. Wisby plundrades af fiendehand, förföll och glömdes, men så kom med sin oro året 1854, särdeles minnesvärdt för Gotland. Då cirkulerade i tidningarne att den herrsklystne Nicolaus ville taga OCotland i sitt beskydd, han hade ieke glömt det han ansåg det som en dyrbar klenod, värdig att innefattas i den ryska kronan. Nu först kom vår konung ihåg sin lilla ö i Östersjön och Sveas söner på andra sidan hafvet rigtade äfven sina blickar hitåt, väl vetande att det vore ett svårt sår för modren Svea, om hon miste detta sitt lilla barn i Östersjön. I följd häraf emottog Gotland de första smekningarne af den milde konung Oscar — och sedan dess har Gotland höjt sig småningom, Sin fordna rang som en af de största handelsstäder återfår den väl ej; men genom framåtskridande, bildning, sparsamhet och arbetsamhet, skall det alltid -vara värdigt sin plats i Svea rikes krona, Au revoir. Calle. ABN I RAA LIDAS DE Ton res