Efter en stund atertog hon:
— Min sv-ter Anhita, kanhända...
— Ahl! hö des en munter röst utanför dör-
ren, man låter folk vänta i tamburen här lika-
som hos konnunssarien! Har den lilla ungen
Nannon redan törtjenat så mycket pengar att
hon blifvit förnäm af sig?
— Fanfare!... mumlade Nannette och sjönk
tillbaka på stolen.
— Så var det! ropade Su Fanfare! fru
grefvinnan Fanfare, Jag förmodar ni icke vill
låta en så uppsatt dam vänta längre.
— Låt henne stiga iu! tillsade Nannon;
men det hördes på tonen att hon icke var myc-
ket glad öfver besöket.
Med ett hopp var Su vid dörren, och då
fru Fanfare straxt derefter inträdde i rummet
märkte Nannon genast hvad som var orsaken till
Sus respekt för henne.
Som vi redan nämnt, var hon alldeles oer-
hördt utstyrd och grann samt nymålad i an-
sigtet.
Hon inträdde med vidt utbredda armar.
— Ack! min lilla dyra vän, ropade hon,
hvad jag finner mig lycklig öfver att få återse
dig. Jag har, som du väl hört, kommit i en
högre lefnadsställning, än jag förr varit, och blif.-
vit mycket rik, men detta har dock inte förän-
drat mitt goda hjerta, och jag tänker så ofta på
Pantheonqvarteret der hemma... Omfamna mig,
min engel... Men säg mig då, man tyckes bo
ganska bra i ditt lilla krypin?... Jag tror du
börjat göra lycka du också, eller hur?
Nannon svarade icke; hennes ögon voro
oafvändt fästade på dörren, som ännu stod
öppen,