Efter en stund atertog hon: — Min sv-ter Anhita, kanhända... — Ahl! hö des en munter röst utanför dörren, man låter folk vänta i tamburen här likasom hos konnunssarien! Har den lilla ungen Nannon redan törtjenat så mycket pengar att hon blifvit förnäm af sig? — Fanfare!... mumlade Nannette och sjönk tillbaka på stolen. — Så var det! ropade Su Fanfare! fru grefvinnan Fanfare, Jag förmodar ni icke vill låta en så uppsatt dam vänta längre. — Låt henne stiga iu! tillsade Nannon; men det hördes på tonen att hon icke var mycket glad öfver besöket. Med ett hopp var Su vid dörren, och då fru Fanfare straxt derefter inträdde i rummet märkte Nannon genast hvad som var orsaken till Sus respekt för henne. Som vi redan nämnt, var hon alldeles oerhördt utstyrd och grann samt nymålad i ansigtet. Hon inträdde med vidt utbredda armar. — Ack! min lilla dyra vän, ropade hon, hvad jag finner mig lycklig öfver att få återse dig. Jag har, som du väl hört, kommit i en högre lefnadsställning, än jag förr varit, och blif.vit mycket rik, men detta har dock inte förändrat mitt goda hjerta, och jag tänker så ofta på Pantheonqvarteret der hemma... Omfamna mig, min engel... Men säg mig då, man tyckes bo ganska bra i ditt lilla krypin?... Jag tror du börjat göra lycka du också, eller hur? Nannon svarade icke; hennes ögon voro oafvändt fästade på dörren, som ännu stod öppen,