bSehomborrande blickar. Ilon sjelf fann sig ytterst besvärad af denna efterhängsenhet och, såsom det säges, bokstafligt led deraf, En gång i sjelfva kyrkan hade W. tagit plats bakom hennes stol räckt sig öfver skranket och blickat henne iansigtet långa stunder, kanske troende sig som ormen skola tjusa dufvan. Den lede frestaren höljer sig ofta i uniformen, men denna gång kom f—n på skam, Denna efterhängsenhet gick emellertid så längt, att domprosten Wieselgren måste följa sitt läsebarn hem, då han slutat sina kristendomsöfningar. Domprosten sökte öfvertala löjtnant W. att afstå från sitt förebafvande och låta flickan få behålla sin sinnesfrid och den själsnärvaro, som hon så väl behöfde för sin beredelse till annammandet af religionsläran. Men löjtnanten stod ej att ändra. Domprosten bjöd honom ett lån för en resa utrikes, men han fann troligen summan för liten, och fortfor med sin ridderliga tornering på qvinnoförföljelsens arena. Fiickans far bebor om somrarne en landtegendom en half mil utom staden i en herrlig trakt. Löjtnanten blef en ifrig älskare af naturskönheten och fann just trakten kring nämnde egendom tilldragande och behaglig. En dag, då han som bäst i fulla drag njöt af att så befinna sig i naturens sköte, sammanträffade han med flickans far, som inlät sig med honom i samtal, Jag känner ej det närmare innehållet af samtalet, men det vände sig om penningar. Löjtnanten klagade öfver de dåliga tiderna, kan jag tro, öfver den allmänna penningebristen och den höga räntan eller dylikt. Nog af, det var fråga om penningar, och flickans far visade sig så medgörlig, att han bad löjtnanten komma upp till sig på kontoret i staden följande dagen, då han skulle söka att stå honom till tjenst. Löjtnanten kom, men besöket förlopp ej så som löjtnanten hade Önskat: han fick förebråelser i stället för penningar, Emellertid hade domprosten Wieselgren, som ömmade om sitt läsebarn, skrifvit upp till Justitiekanslern med begäran om åtgärders vidtagande för hämmande af löjtnantens ofog. Justitiekanslern hänsköt saken till poliskammaren, men denna kunde intet göra, emedan löjtn. W. ej bröt mot något påbud i lagen. Åter ett nytt bevis på, huru mycket qvinnan ännu står hos oss utom lagen. En karl, hvilken skurk som helst, kan förfölja en stackars qvinna, utan att hon kan finna skydd under lagen. En påflugen sälle kan ej förbjudas med sin närgångenhet öfverallt förfölja den värnlösa, ej ensi sjelfva templet. Han kan på promenaden sälla sig till hennes sida och tilltala henne, utan att lagens handtlangare kunna hindra det men deremot kommer det allmänna omdömet och säger ofta ohördan, att det är opassande af en flicka att så der gå och promenera med en karl. Den allmänna seden bryter stundom stafven öfver en qvinna, derför att hon ej afhåller ifrån sig en oförskämd riddare, som lagen ej kan i detta fall åtkomma. Det är sorgligt, men, desto bättre, äro sådana fall som detta sällsynta. Denna omständighet, domprostens vädjande ill justitiekansleren, kom slutligen till löjtnant V:s öron, och i stället för att rymma fältet, tog enna chevalier sans peur et avec reproche, säom han kallas, sig det orådet före, att stämma. omprosten Wieselgren, såsom den der skrifvit falska beskyllningar, hvilka på heder och ära gå. Och nu ioleddes denna egendomliga processs som nägra gånger förevarit vid rådhusrätten och väckt llmän sensation. Vår löjtnant drog, såsom vitthen, inför rätten en hel del ansedda personer, f hvilka dock ingen baft något egentligt att erätta. Bland andra hade han äfven låtit intämma sjelfva den af honom förföljda flickan, illhörande en af våra anseddaste familjer. Hvar ch en vet med hvilka ögon den bildade qvinnan etraktar en sådan omständighet som att nödgas finna sig inför rätten. Det anses nästan som n fläckande skandal, och dertill i en sådan caus som denna. Flickan sjuknade och kunde ej ersonligen inställa sig. Man begärde då, att öjtnanten skulle afstå från hennes hörande; han ägrade. Och sedan dess kan ingen af romanäsning aldrig så hjertnupen guvernant betrakta Sjtnanten som martyr. Han förföljde flickan, medan han sade sig älska henne, och nu vill an skandalisera den älskade! I lördags förevar åter målet. Flickan skulle å höras, och som vittne hade mag. Hedlund, andelstidningens utgifvare, instämts. Edligt ikarebetyg förevisades, att flickan var sjuk, varför en af henne undertecknad skriftlig föraring upplästes, i hvilken hon sade sig aldrig afva hört domprosten fälla något ondt ord om pjtn, W. Då mag. Hedlnnd skulle aflägga sitt ittnesmål, som i parentes sagdt ej innehöll nåot egentligt, anhöll löjtn. W. hos domaren, att enne skulle, i betraktande af mag. H:s vänskap ör domprosten, erinra magistern om edens vigt h betydelse, en anmärkning efter hvars oförrRrmhat amvAnan Eb ooo f2 IL TIP oo ee a 7 2