tande smått. Följ med mig, så får jag höra hvad ni har att säga. Vi gingo upp i ett stort rum, der på väggarne en mängd ritningar VOro uppsatta, och der på alla borden lägo bocker, pappersrullar och modeller. Han bad mig sitta och gjorde mig en mängd frågor: hvar jog var född, hvad jag skulle taga mig for och hvad jag kunde göra. Jag sade att jag var apotekare, och så drog han på munnen och sade att det är stor skilnad att vara apotekare i Sverge än i Amerika. Här äro de både läkare och kopmaän, sade ban, och för att slå sig ut som apotekare skall man vara mer Charlatan än vetenskapsman. Troligen säg han på mig, att jag blel grufligt ängslig, ty han sade efter en liten stuvd: Men derför skatl ni ändå icke tappa modet. vag kan nog förstå att alla edra drömmar om Amerika der bemma kommit på skam sedan ni satt foten på amerikansk grund. Men låt oss tänka efter hvad ni drömde. Ni föreställde er i besutning af rikedom, lycka, nöjen och anseende. Icke sä? Men drötade ni väl att allt detta skulle förvärfvas genom arbete och försakelser? Nej, visst icke. Afven fullt vaken och under hela hitfarden, ja kanske annu, gör ni som de allra flesta emigrauterna, ni fordrade, alt emedan ni bröt upp fiåu ert eget land, som ni missaktar, emedan ni gjorde Amerika den äran att komma hit, så skulle vedergällningen derfer tilltalla er i rikedom utan arbete. — Kapten Ericsson höll nu upp och såg så vänligt på mig. Ni tycker visst all jag ar en grym man, som sifver ned alla edra föreställningar om lycka. Men det är vida lättre att jag gor det nu än avt motgångarne efterhand skola lära er att vilkoren for lycka och Iramgäng i Amerika, liksom i gamla verlden, äro arbetsambet och forsakelse. Vill ni på fullt allvar underkasta er hvad dessa begge ord innebära, så stanna qvär, men res annafs äter till Sverge. Så bedrölvad jag i början kände mig, så upplifvad blef jag nu, ty jag insag alt allt hvad den adle mannen sagt var sanning. Den insce strid, sade han, som ni nu kämpar är svår — icke sannt? Ty ni skäms for att resa bem, men fruktar for att gä under här. — Miu fasta beslut är att stanna qvar och arbeta, sade jag med en beslutsamhet, som ban ingal mig. Bra, min unge vän! yturade ban, Nu vill jag försoka att bjelpa er. Har ni blott en fast vilja, så slår ni er nog ut i Amerika; men med den hade ni också ko amit fram bemma. Jag tror mig nu känna er och skall se till om ni ej kan få en passande plats. Besök mig iöfvermorgon vid samma tid som nu. Huru trygg lemnade jag icke den ädle mannen och gick hem ull bordinghouset. På den utsatta tiden gick jag återigen till kapten Ericsson, Han tog lika vänligt emot mig, fastan en mängd personer toro hos honom, Hvad skulle ni tycka om en plats hos en färgare här i Newyork. Han är dansk till födseln och talar ännu temligen bra sitt modersmål. Han behofver en person som förstår kemi, och deri bör ni vara kunnig Han vill mottaga er på försök, för alt se bvad ni duger till. Begär i början ingen dagspenning, utan lät bonom bestämma den. Han har lofvat taga emot er i sin familj, och dermed bör ni vara nöjd, ty då undgår ni alla de faror, som bota oerfarna personer har. En af mina tienare skall bli er ledsagare till honom genast. Arbeta till hans belåtenhet och gor er för!jent af mill forord. Många af edra landsmän har jag sökt hjelpa, men af få har jag haft glådje. Besök mig om någon tid; dröj, ju längre desto bättre, ty det bevisar att ni slår er ut på egen hand. Jag fördes till färgaren Iwersen, som har ett stort färgeri i Claens-Street 73, och han mottog mig vänligt, men sade mig genast rent ut, att om ej kaptenen velat det, så hade han ej mottagit mig; ty de flesta landsmän, som ban haft till biträde, hade bara gjort honom forargelser. Jag bor redan bos Iwersen och är anställd i hans laboratorium, och fortfar det som hittills, så har jag skal att vara nöjd, men arbeta får jag mera än hemma. ERE