tande smått. Följ med mig, så får jag höra hvad
ni har att säga. Vi gingo upp i ett stort rum, der
på väggarne en mängd ritningar VOro uppsatta, och
der på alla borden lägo bocker, pappersrullar och mo-
deller. Han bad mig sitta och gjorde mig en mängd
frågor: hvar jog var född, hvad jag skulle taga mig
for och hvad jag kunde göra. Jag sade att jag var
apotekare, och så drog han på munnen och sade att
det är stor skilnad att vara apotekare i Sverge än i
Amerika. Här äro de både läkare och kopmaän,
sade ban, och för att slå sig ut som apotekare skall
man vara mer Charlatan än vetenskapsman. Troli-
gen säg han på mig, att jag blel grufligt ängslig, ty
han sade efter en liten stuvd: Men derför skatl ni
ändå icke tappa modet. vag kan nog förstå att alla
edra drömmar om Amerika der bemma kommit på
skam sedan ni satt foten på amerikansk grund. Men
låt oss tänka efter hvad ni drömde. Ni föreställde er
i besutning af rikedom, lycka, nöjen och anseende.
Icke sä? Men drötade ni väl att allt detta skulle
förvärfvas genom arbete och försakelser? Nej, visst
icke. Afven fullt vaken och under hela hitfarden, ja
kanske annu, gör ni som de allra flesta emigrauterna,
ni fordrade, alt emedan ni bröt upp fiåu ert eget
land, som ni missaktar, emedan ni gjorde Amerika
den äran att komma hit, så skulle vedergällningen der-
fer tilltalla er i rikedom utan arbete. — Kapten
Ericsson höll nu upp och såg så vänligt på mig. Ni
tycker visst all jag ar en grym man, som sifver ned
alla edra föreställningar om lycka. Men det är vida
lättre att jag gor det nu än avt motgångarne efterhand
skola lära er att vilkoren for lycka och Iramgäng i
Amerika, liksom i gamla verlden, äro arbetsambet och
forsakelse. Vill ni på fullt allvar underkasta er hvad
dessa begge ord innebära, så stanna qvär, men res an-
nafs äter till Sverge.
Så bedrölvad jag i början kände mig, så upplif-
vad blef jag nu, ty jag insag alt allt hvad den adle
mannen sagt var sanning.
Den insce strid, sade han, som ni nu käm-
par är svår — icke sannt? Ty ni skäms for att resa
bem, men fruktar for att gä under här. — Miu
fasta beslut är att stanna qvar och arbeta, sade jag
med en beslutsamhet, som ban ingal mig.
Bra, min unge vän! yturade ban, Nu vill
jag försoka att bjelpa er. Har ni blott en fast vilja,
så slår ni er nog ut i Amerika; men med den hade
ni också ko amit fram bemma. Jag tror mig nu kän-
na er och skall se till om ni ej kan få en passande
plats. Besök mig iöfvermorgon vid samma tid som nu.
Huru trygg lemnade jag icke den ädle mannen
och gick hem ull bordinghouset.
På den utsatta tiden gick jag återigen till kap-
ten Ericsson, Han tog lika vänligt emot mig, fastan
en mängd personer toro hos honom,
Hvad skulle ni tycka om en plats hos en fär-
gare här i Newyork. Han är dansk till födseln och
talar ännu temligen bra sitt modersmål. Han behof-
ver en person som förstår kemi, och deri bör ni vara
kunnig Han vill mottaga er på försök, för alt se
bvad ni duger till. Begär i början ingen dagspenning,
utan lät bonom bestämma den. Han har lofvat taga
emot er i sin familj, och dermed bör ni vara nöjd,
ty då undgår ni alla de faror, som bota oerfarna per-
soner har. En af mina tienare skall bli er ledsagare
till honom genast. Arbeta till hans belåtenhet och
gor er för!jent af mill forord. Många af edra lands-
män har jag sökt hjelpa, men af få har jag haft glåd-
je. Besök mig om någon tid; dröj, ju längre desto
bättre, ty det bevisar att ni slår er ut på egen hand.
Jag fördes till färgaren Iwersen, som har ett stort
färgeri i Claens-Street 73, och han mottog mig vän-
ligt, men sade mig genast rent ut, att om ej kaptenen
velat det, så hade han ej mottagit mig; ty de flesta
landsmän, som ban haft till biträde, hade bara gjort
honom forargelser. Jag bor redan bos Iwersen och
är anställd i hans laboratorium, och fortfar det som
hittills, så har jag skal att vara nöjd, men arbeta får
jag mera än hemma.
ERE