Stationerna, såsom jordbrukarnes nybyggen kallas, voro visserligen icke då så talrika som nu; men koloniseringen gick framåt med jättesteg utefter de större vattendragen. Så snart Gordon kom till en station, var han alltid säker på att få friska hästar, tack vare den förmåga han egde att utan minsta buller göra påhelsningar i stallen. Han stal icke; fy då! Det anstod föga den laglige egaren till en tunna guld; men han tog gerna både af jordbrukarne och de få resande han mötte i skogarne de lifsmedcel, vapen eller kläder han behöfde. Hans kroppsstyrka var ovanlig. Bambo och han voro snart utrustade såsom riktiga gentlemän. .. Men utom sina talanger och sin färdighet var Gordon Leath en lefnadsglad ture. Den stackars Bambo talade innu på sin dödsbädd med en viss hänförelse om honom. När Gordon började berätta alla sina upptåg och skälmstycken, blef vägen kort; Bambo kände hvarken hunger eller törst. Om han bara lyckats komma öfver till England med sin guldtunna, skulle han ha blifvit en hederlig och ansedd karl, det är säkert; men han hade alltid otur så snart det var fråga om att flytta guldtunnan. Det var vid sin första rymning ur fängelset. i Sidney, som han vägledd af ev hop sådanader små klimpar eller nuggets, hvilka blixtra i solskenet, hade träffat på ett guldlager. Han hade då med sig två kamrater, och de tre brottslingarne förföljdes af polistjenstemän till häst. . Andra skulle bestämdt ha blifvit gripna; men polisens hundar, som voro inöfvade uti att spåra upp menniskor,