Stationerna, såsom jordbrukarnes nybyggen
kallas, voro visserligen icke då så talrika som
nu; men koloniseringen gick framåt med jätte-
steg utefter de större vattendragen. Så snart
Gordon kom till en station, var han alltid
säker på att få friska hästar, tack vare den
förmåga han egde att utan minsta buller göra
påhelsningar i stallen.
Han stal icke; fy då! Det anstod föga
den laglige egaren till en tunna guld; men
han tog gerna både af jordbrukarne och de
få resande han mötte i skogarne de lifsmedcel,
vapen eller kläder han behöfde. Hans kropps-
styrka var ovanlig. Bambo och han voro snart
utrustade såsom riktiga gentlemän.
.. Men utom sina talanger och sin färdig-
het var Gordon Leath en lefnadsglad ture.
Den stackars Bambo talade innu på sin döds-
bädd med en viss hänförelse om honom. När
Gordon började berätta alla sina upptåg och
skälmstycken, blef vägen kort; Bambo kände
hvarken hunger eller törst. Om han bara
lyckats komma öfver till England med sin
guldtunna, skulle han ha blifvit en hederlig
och ansedd karl, det är säkert; men han hade
alltid otur så snart det var fråga om att flytta
guldtunnan.
Det var vid sin första rymning ur fän-
gelset. i Sidney, som han vägledd af ev hop
sådanader små klimpar eller nuggets, hvilka
blixtra i solskenet, hade träffat på ett guld-
lager. Han hade då med sig två kamrater,
och de tre brottslingarne förföljdes af polis-
tjenstemän till häst. . Andra skulle bestämdt
ha blifvit gripna; men polisens hundar, som
voro inöfvade uti att spåra upp menniskor,