sta delen af året vistas ute på öppna sjön, hemtande sin föda från ett djup af många famnar, utan till och med skyr att flyga öfver landtungor, går han dock underfortplantningstiden temligen långt in i vikar och fjordar Ehuru han är skygg och vild till sin art, bortlägger han dock under nämnda tid detta lynne. framför allt blir honan förtrolig med menniskan. Hon blir till hälften husfogel, väljer sin häckplats i menniskoboningarnas närhet, ja, någon gång inne i dessa och tyckes ej veta af någon fara. Ingen fogel lifvar så, som ejdern, de ödsliga skären. Hanens, gudungens, dofva lockljud höres vida omkring under parningstiden; efter dennas slut, när hanarne i flockar eller rader simma kring honornas häckstä!len, förete de en den präktigaste anblick. På en gång mjuka och glänsande sticka deras färger af så väl mot de dunkla vågorna. Jagkiänner ej, säger Alfred Brehm, någon simfågel, som har vackrare drägt än ejderhanen. Och när omsider hanarne draga siv kos, kommer ungejdern, som ännu ej börjat tänka på familjeomsorgerna, och svärmar omkring i tillvarons lust, der honorna ha sina häckställen. Till sist samlas de alla ute på det svallande hafvet. Allt detta — lägg härtill det verldsbekanta dunet — omger ejdern med ett poctiskt skimmer; icke ett sken, utan en verklighet för den, som har ögat öppet för lifvet i naturen.