— ———. z-z— !.-. .-oveeeeemev
Tal och svar.
(Under denna rubrik meddelas insända artiklar,
nen Red, förbehåller sig att man icke anser den hafva
lermed uttalat sin åsigt för eller emot deras innehåll.)
Svar på sändebref till en pastorsadjunkt
och alla andra unga extemporerande
predikanter.
Om ett offentligt föredrag berättigar till en offent-
ig kritik, huru mycket mera berältigadt är då ej ett
var på den i en offentlig tidning uttalade kritiken, så-
ramt man härvidlag åt den cgamla artilleristens upp-
sats skall kunna tilldöma så stort namn, heder och
värdighet. För att visa sig ej mindre ädelmodig och
srannlaga än söndebrefvets författare, torde respondenien
härmed få förklara, att han ej särskildt vänder sig emot
honom, utan äfven emot de, hvilka funnit sig tänka i
jfverensstämmelse med och gilla ssändebrefvet.
Det torde för ingen vara obekant, som något följt
ned vårt lands och särskildt hufvudstadens religieusa rö-
relser under sednoare tider, att midt ibland oss ett völ-
ligt parti uppstått, som om ej så mycket i den yttre
samlefnaden så mycket mera i uppfattningen af religio-
nen och skriftens bud skarpt begränsat sig och bildar
en stor motsats till den af detta partis anhängare så
kallade averlden, hvarföre de äfven af densamma till-
baka blifvit titulerade för läsare, skenheliga, svärmare
och fantaster m. fl. dylika om tolerans och aktning för
hvar och ens öfvertygelse föga vittnande, hedrande be-
nämningar. Framgingo dessa s. k. läsares åsigter i en
sådan både stat och kyrka upplösande rigtning som t.
ex. mermonernas eller uppträdde under formen af en
ännu mindre samhbällsvådlig sekt såsom t. ex. baptister-
na eller qväkarna, vore visserligen allt skäl för handen
att både i tel och skrift söka bekämpa partiets vidare
utbredande och återföra de förvillade Mena då det
tvärtom vid en opartisk granskning, i trots af allt hvad
som säges om deras svärmeri, exalterade sinnesstämning,
dystra umgänge m. m., visar sig, att de äro nitiska
statskyrkans medlemmar, i allmänhet föra ett kanske
sedligare lif än andra, ja, äfven positivt verka mycket
godt i utöfvandet af barmhertighetsverk och uppförandet
af fromma asyler, synes det respond. som om man i
stället för att lasta och tadla dem åtminstone borde re-
spektera deras öfvertygelse och lemna den i fred och
ro, då religionen är hvar och ens enskild menniskas
samvetssak emellan henne och Gud. Nu torde det äfven
vara bekant, att många at dessa predikanter till hvilka
den värde insänd. ställt sitt sändebret äro utgångna just
ur deras leder och betraktas af dem, med hvad skäl el-
Jer ej lemnas derhän, såsom de enda, hvilka härstädes kuu-
na värdigt förkunna ordet, så att de deraf finna sig
uppbyggda och hafva någon nytta. Att så äfven verkli-
gen är förhållandet, och hvilket stort antal s. k. läsare
hufvudstaden hyser, ådagalägz:a oek tillräckligt de alltid
ända till trängsel uppfyllda kyrkorna, när dessa cunga
extemporerande predikanter uppträda, en ära, hvaraf ej
många af de gamla och efter concept talande pre-
sterna kunna berömma sig.
Den värde insänd. uttrycker sitt stora ogillande öf-
ver dessa unga predikanters sätt att predika, såväl hvad
formen som innehållet beträffar, dervid helt och hållet
förbiseende fordringarne hos deras ofvannämnda egentliga
åhörare, hvilkas organer de så att säga äro i andligt
hänseende. Låt vara att insänd. och flera ej kunna
tåla mysticism, milda uttryck och dundrande utrop in-
terfolierade med känsloutgjutelser m. m.; det finnes dock
tusende och åter tusende, med hvad skäl lemnas åter
derhän, hvilka äro annorlunda sinnesbeskaffade och ej
finna samma anstöt som insänd. deri. Måhända har re-
spond, varit mera i tillfälle att åhöra dylikå prediknin-
gar, och äfven han har deraf kunnat bilda sig ett total
omdöme, ehuru insänd. får ursäkta, att det utfaller i nå-
gon mån olika och ingalunda reducerar dem lika med
den chackelsepölsa, insänd. på sin höjd fått af dem.
Väl sännt, att ordvänningarne ej äro så finpolerade, som
de stå att finna i vissa mästares predikosamlingar, och
att extemporeringen någongång ger ett lätt slag på örat
åt den logik, som finnes uttryckt i Odmans predikout-
kast; men deremot har respond. ofta funnit ej vältalig-
hetens blomsterspråk, som annorstädes höres, utan denna
bjertats vältalighet. som i sig förenar både allvar och
känsla samt en tillfredsställande och fullständig förkla-
ring öfver kristendomens läror och väsende. I Insänd.
tycke kanske märkligast, har respond. äfven hos många
andra icke s. k. läsare märkt samma uppfattning derom
vara rådande som hos sig sjelf.
Vidare tyckes den värde insänd. vilja lägga i de
unga predikanternas mund ett uppkok på förutnämnde
Ödmans predikoutkast, hvarförutan han ej vill veta af
någon extemporering. Man måste dock bekänna, att
huru ypperliga än dessa utkast kunna vara, vore det
likväl alliför bedröfligt, om våra unga predikanter ej
skulle uppträda på ett sjelfständigare vis, utan på sät
insänd. förordar ständigt tala i ett visst manår och lägga
meningarne så och så, efter den och den regeln, hvari-