kyrka, och jag hade redan i tre timmars tid
trampat de illa stenlagda gatorna i Connaughts
hufvudstad, då en medlidsam Poliskonstapel
underrättade mig, att jag kunde träffa herr
Proof på klubben. Herr Proofs klubb samla-
des på ett sämre schweitzeri i ett rum, som
verkligen kunde förtjena att kallas ett kyffe.
Poliskonstapeln hade icke ljugit; herr Proof
befann sig på klubben; jag fann honom in-
förlifvad i ett parti bräde, med en fetlagd
herre. Ett halft dussin andra hedersmän med
skjortkrdgar, som icke voro så alldeles hvita,
och kritpipor i munnen, fördrefvo tiden med
att språka, hålla vad med hvarandra och dric-
ka grogg — utan vatten. Jeg hade knappt
hunnit framställa mitt ärende, förrän herr
Proof belt tvärt snästo af mig och frågade
om jag tog honom för en phogue.
Lektor Thomas Stone hade aldrig talat
om för mig, att man i vissa trakter at Stor-
britannien och Irland kallade sjömanshusom-
budsrän för phogues. Jag fick emellertid veta
det nu.
Jag var tvungen att vända om till ham-
nen igen. Klockan blef nära elfya innan jag
fick reda på den källare, der ombudsmannen
kapten OKir spelade dam med sina heder-
värda umgängesbröder. Kapten OKir fråga-
de mig, om jag tog honom för en korp. Han
tycktes bli riktigt utom sig af raseri, dexföre
att jag vågat tilltala honom.
Först den följande dagen lyckades det
mig att få en polisöfverkonstapel och fyra
konstaplar med mig ombord på Johanneg Dö-
paren. Bröderna Smith voro på däck, då jag
anlände till fartyget med mitt sällskap. De
e