ningar om förhållandena derstädes, och som
jag var mästare i vår gamle lärare Thomas
Stones engelska, hoppades jag väl förstå språ-
ket. Bröderna Smith sågo, att jag gick in
på värdshuset Tre jättar, som var beläget
vid sjelfva hamnen.
Det första jag gjorde, när jag kom in i
allmänna serveringsrummet, var att bedja vär-
den visa mig vägen till polismästarn.
Polismästarn i en irlänsk stad är trak-
tens onde genius; man är lika rädd för ho-
nom som för fn sjelf. När Europa en gång
får tid och håg alt undersöka detta Irlands
frätsår, som kallas dess polismyndighet och
som England trots allt sitt prat om frihet,
ädelmod, fördragsamhet o. s Vv. närer, då kom-
ma stora förändringar att ske. Men det drö-
jer allt länge till dess. Det är engelsmänv-
nevs förnöjelse att framhålla sin konstitution
som den bästa i verlden. Med Irland är det
icke så noga; Irland är ej på modet längre.
Värdshusvärden sneglade på mig; de he-
derlige stadsbor, som voro inne och drucko
poteen drogo sig på så långt afstånd som möj-
ligt från mig af det dubbla skälet att jag ta
lade Thomas Stones rena och grammatikali-
ska engelska, samt att jag frågade efter po-
lismästarn. Jag använde en och en half tim-
ma på att springä gata upp och gata ned, för
att få reda på denne aktningsvärde herres bo-
stad. När jag ändtligen letat upp denna, blef
jag mottagen af en smutsig piga, som stäng-
de dörren midt för min näsa, efter att ha upp-
lyst mig om, att hon icke förstod Thomas
Stones engelska.
Klockan slog just tio i en närliggande