— 0! utbrast hon med ett uttryck, omöj-
ligt att återgifva; eh hon föll på knä, knäppte
ihop händerna och tackade Gud i en lång och
brinnande bön.
Don Fernando betraktade henne med vörd-
nadsfull beundran. Då han såg den innerliga
glädje, som afspeglade sig på den unga flic-
kans ansigte, hvilket nyss förut uttryckt en
så djup sorg, erfor ban en lifiig rörelse; han
kände sig mera tillfredsställd och lycklig än han
hittills någonsin varit.
Donna Hermosas bön varade länge; då
hon reste sig upp hade hennes drag antagit
en prägel af lugn. .
— HEitersom vi nu äro fria, don Fernando,
sade hon med mild röst, skola vi sätta oss
här utanför hålan, och ni skall berätta mig
allt hvad som händt gedan den dag, då jag
blef bortröfvad ifrån min far.
De gingo och satte sig bredvid hvarandra
på en inbjudande grästufva, och åon Fernando
började gin berättelse.
Denna tog icke snart slut, ty han blef
ofta afbruten af donna Hermosa, som lät ho-
nom upprepa vissa detaljer flora gånger, fram-
ställde frågor om sin far o. s. v.; då don Fer-
nando tystnade gick solen upp. Hela natten
hade sålunda förrunnit under ett ljufligt sam-
språk.
— Nu är det er tur, min fröken, sade
jägaren, att omtala för mig edra öden sedan
vi sist träffades. oo
— Jag har icke mycket att förtälja, sva-
rade hon med ett förtjusande småleende; un-
der den månad som förflutit, har jag ständigt
suckat och gråtit, ständigt tänkt på de från-;