— Ja, det är jag, verkligen jag, Hermo-
sa, genmälde han med osäker röst; homta er,
och förlåt att jag förorsakat er häfliga rö-
relse.
— Ack! sade hon, jag skulle vara så glad
öfver att ha er här hos mig, don Fernando,
om inte er närvaro endast gåfve tillkänna en
ny olycka.
— Lugna er, min fröken, återtog han.
Jag försäkrar, att ingen olycka händt.
— Hvarföre söker ni bedraga mig, min
vän? sade hon. Nog vet jag ändå, att ni är
fånge hos detta odjur i mepvriskogestalt, som
så länge hållit mig skiljd från mina anhöriga.
Hon hade stigit upp; en lindrig rodnad
öfverfor bennes ansigte; hon räckte sin hand
åt den unge mannen, hvilken tryckte den hårdt
mellan sina, och öfverhöljde den med glödande
kyssar.
— Nu bli vi två, som lida tillsammans,
sade hon och såg honom djupt in i ögoncn.
— Min goda Hermosa, återtog han, ni
skall icke lida mer, det är nu slut med edra
olyckor, och sällheten väntar er.
— Hvad menar ni, don Fernando? Jag
förstår er icke; ni talar om lycka, medan vi
båda befinna oss i Tigerkattens våld.
— Nej min fröken, ni är icke Tigerkat-
tens fånge, ni är fri.
— Fri, ropade hon utom sig af öfver-
raskning och glädje; är det väl möjligt? O,
min far! min gode far, jag får då återse dig!
— Ja, Hermosa, inom kort får ri återse
både er far, don Estevan och donna Manuela,
med ett ord, alla dem ni håller kära; de äro
icke långt härifrån.