unge mannen; jag var okunnig om denna be-
fallning.
— Himmel! ropade den unga fickan;
denna röst! min Gud, drömmer jag?
Hon kastade ifrån gig facklan och sprang
emot jägaren; äfyen denne skyndade från sitt
håll att möta henne.
— Don Fernando! ropade hon, don Fer-
nando här, i denna rysliga håla. Min Gud!
Hvilken ny olycka bar då händt? O! harjag
inte lidit nog förut?
Öfverväldigad af sinnesrörelse, förlorade
hon sansen och föll afsvimmad i don Fernan-
dos armar.
Denne blef helt förlägen; han visste icke
huru han skulle bära sig åt för att återväcka
henne till lifvet igen. Efier ett ögonblicks
besinning, tog han sitt parti och bar henne
ut ur hålan, i hopp att den friska luften skulle
göra henne godt. Han lade ner henne på en
hög af torra löf alldeles vid klyftans ingång
och drog sig sedan några steg tillbaka.
Don Fernando var af naturen modig ända
till öfverdåd; visst tjugu gånger hade han
utan att blokna sett döden i ansigtet; och
dock darrade han nu i alla leder, när han såg
den unga flickan orörlig och blek som ett lik
ligga framför sig; en kallsvett fuktade hans
panna, och brännheta tårar, måhända de för-
sta han gjutit, runno ned utför hans kinder.
— Min Gud! min Gud! ropade han med
en snyftning, jag har dödat henne!
— Hvem talar? svarade Hermosa med
knoappt hörbar röst. Har jag bedragit mig?
Är det verkligen don Fernando, som står der?
Jägaren gick fram till henne.