Fr A gelser. Härmed vill jag endast ha sagt att, om jag hittills alltid förlåtit er, mitt tålamoc och på samma gång äfven mitt ädelmod nu är uttömdt, så att jag härnäst kommer att behandla er helt annorlunda, än ni hittills blifvit van vid. — Jag förstår fullkomligt, hvad ni gör mig den äran att säga mig, ers nåd; men det der härnäst ni talar om skall med Guds bjelp aldrig inträffa. Jag lofvar er det, jag ger er en gäng för alla mitt hedersord derpå, och ni vet, en hedorlig karl . . — Det är bra, afbröt honom den unge mannen, jag önskar för cr egen skull att ni hädanefter tar er tillv.re. Emellertid hör nu uppmärksamt på hvad jug säger er! — Jag ir bara öra, ers herrlighet ; inte ett enda ord at hvad ni behagar yttra skall undgå min uppmärksamhet; var öfvertygad derom. — Ehuru jag ännu är ganska ung, återtog don Fernando, har jag gjort en mycket vigtig iakttagelse, som dock olyckligtvis är föga hugnesam; jag bar märkt att då man vill vinna en menniskas tillgifvenhet, eller för att så säga intaga henne till sin fördel, man icke bör angripa hennes goda sidor utan de dåliga; istället för att söka förq väfva det onda hos henne bör man underblåsa det: don Tonillo, ni är en bland de rikast begåfvade personer jag känner. Vid denna komplimang bugade sig vaqueron blygsamt. — Ädle herre, sade han, ni gör mig brydd; ett sådant beröm . -