Ur spåmannens mund utgick ett hväsljud, som småningom förbyttes till ett oredigt mummel; till sist blefvo orden så tydliga att hvar och en kunde höra dem. — Anden går! sade han. Anden har lösgjort sitt långa hår, som fladdrar för vinden. Hans andedrägt ger döden ... Himlen är röd af blod . . . Wacondah, det ondas genius skall icke blifva utan offer . . . Hvem kan motstå honom? . . . Han ensam är herre! . . . De hvitas bröst skola tjena till slidor åt indianernas knifvar! . . . Gamarne komma att må väl... hvilken präktig måltid! Höjen stridsropet! mod krigare! det är Wacondah som för er an ... Äran, icke döden, väntar er! Spåmannen uttalade ännu några ord, som icke kunde uppfattas af de närvarande; derpå föll han till marken, träffad af en våldsam nerfattack, och vred sig i de rysligaste konvulsioner. Besynnerligt var, att dessa menniskor, som med spänd uppmärksamhet och den lifligaste oro åhört spåmannens ord, nu icke alls brydde sig om honom, när han låg utsträckt på marken, ett rof för de förfärligaste qval. De egnade honom icke en gång en blick af medlidande. Förhållandet är nemligen att, enligt rödskinnens tro, den menniska som rörer vid en spåman, då anden kommit på honom, genast träffas af döden. Så snart spåmannen slutat att tala, tog Tigerkatten till ordet: — Höfdingar, sade han med djup och allvarlig stämma, ni se sjelfva, att edra fä