Ur spåmannens mund utgick ett hväsljud,
som småningom förbyttes till ett oredigt mum-
mel; till sist blefvo orden så tydliga att hvar
och en kunde höra dem.
— Anden går! sade han. Anden har
lösgjort sitt långa hår, som fladdrar för vin-
den. Hans andedrägt ger döden ... Him-
len är röd af blod . . . Wacondah, det ondas
genius skall icke blifva utan offer . . . Hvem
kan motstå honom? . . . Han ensam är herre!
. . . De hvitas bröst skola tjena till slidor åt
indianernas knifvar! . . . Gamarne komma att
må väl... hvilken präktig måltid! Höjen
stridsropet! mod krigare! det är Wacondah
som för er an ... Äran, icke döden, vän-
tar er!
Spåmannen uttalade ännu några ord, som
icke kunde uppfattas af de närvarande; der-
på föll han till marken, träffad af en våld-
sam nerfattack, och vred sig i de rysligaste
konvulsioner.
Besynnerligt var, att dessa menniskor,
som med spänd uppmärksamhet och den lifli-
gaste oro åhört spåmannens ord, nu icke alls
brydde sig om honom, när han låg utsträckt
på marken, ett rof för de förfärligaste qval.
De egnade honom icke en gång en blick af
medlidande.
Förhållandet är nemligen att, enligt röd-
skinnens tro, den menniska som rörer vid en
spåman, då anden kommit på honom, genast
träffas af döden.
Så snart spåmannen slutat att tala, tog
Tigerkatten till ordet:
— Höfdingar, sade han med djup och
allvarlig stämma, ni se sjelfva, att edra fä-