söka planeternas och stjernornas kemiska be-
skaffenhet, och man har kommit till det in-
tressanta resultat, att jordens kemiska grund-
ämnen återfinnas äfven i andra verldsklot.
Här ligger det antagande nära till hands, att
då äfven de kemiska lagarne äro universella.
Har man nu kommit derhän att kunna konsta-
tera de mekaniska, fysiska och kemiska lagar-
nes allmängiltighet och likartade verksamhet
i universum, — och har man vidare genom
undersökning af meteorstenarne konstaterat
tillvaron af organiskt lif på kroppar, som ur-
sprungligen icke tillhört jorden, så ären stark
vetenskaplig grundval vunnen för den hypo-
tes, att detta organiska lif på andra verlds-
klot med all den egendomlighet det kan ega
dock erbjuder starka analogier och likheter
med det organiska lifvet på vår egen planet.
Denna likhet måste vara desto större, ju mer
de omständigheter, af hvilka organismernas
beskaffenhet beror, likna jordwns. Till dessa
omständigheter höra planetens afstånd från
solen, dess rörelse kring sin axel, dess axels
lutning mot ekliptikan m. fl. specielt astrono-
miska företeelser. Ur denna astronomiska syn-
punkt har frågan blifvit upptagen, behandlad
och jakande besvarad af franske astronomen
professor Camille Flammarion 1 ett af honom
utgifvet arbete. Det finnes enligt honom icke
en enda astronomisk omständighet, som ger
jorden i afseende på bebocelighet det ringaste
företräde framför andra planeter i vårt solsy-
stem, äfven om de festa lefvande väsen, som
alstras på jorden, icke skulle kunna trifvas
annorstädes än i detta sitt eget hem.
Författaren söker visa, att vissa andra
verldskroppar tvärtom äro bättre än jorden eg-
nade att utveckla ett rikt, kraftigt och mång-
faldigt organiskt lif. Att de speciella mått
af täthet, tyngd, ljus och värma, som jorden
eger, skulle vara de enda, med hvilka orga-
niskt lif kan förlika sig, finnes icke den rin-
gaste grund att antaga; utan vederlägges tvärt-
om en sådan förmodan a företeelserna på jor-
den sjelf, som under de mest olika, ja mot-
satta förhållanden framalstrar lefvande väsen
af mångfaldigaste art. Vi se tallösa arter af
vattendjur lefva under vilkor, som vore oför-
enliga med andra varelsers existens; vi se,
att amfibier kunna lefva i en atmosfer, som
skulle döda menniskan och hvarje högre orga-
niseradt djur; att vissa arter af fiskar kunna
åtnjuta ljusets välgerningari regioner, der för
oss skulle råda ett så djupt mörker, att den
mörkaste natt på jordytan ej lemnar en före-
ställning derom; att infusorier finnas, som sy-
nas vara oberoende af ljusets och värmans
grader; att diatomeerna, som fortplanta sig
uti de heta källorna i Canada, äfven visa sig
i polarhafven; samt att varelser, som lefva
på hafsytan, anträffas äfven på ett djup af
1,800 fot, der de äro underkastade ett tryck
af 60 atmosferer.
De verldskroppar, der efter all sannolik-
het de organiska väsendena hafva den närma-
ste likheten med jordens, äro de planeter,
hvilka tillhöra samma grupp i solsystemet som
hon, specielt Venus och Mars. Dagen på des-
sa planeter är ungefär lika lång som den på
jorden. Venus storlek, massa, täthet och tyngd
skilja sig föga från vår planets. Venus och
Mars hafva, likasom jorden, atmosferer. Mars
polartrakter betäckas, likasom jordens, af snö-
tält, som till- och aftaga alltefter årstidernas
vexling. Skyar och dimmor visa sig i hans
luftkrets. Hans fastlands geografiska gestalt-
ning är anålog med jordens; likaså hans års- :
tiders omvexling och klimatiska zoners be-
skaffenhet. i
rr L
