-— Din son möste komma hit inom en
timma, så vida det är möjligt.
Len gamla qvinnan tillkännagaf med ett
i tecken, att hon förstod meningen.
Mcexikanaren kom åter in i tältet.
— Jag skall sjelf ledsaga donna Manuela
till presidiet, sade han; ni kan då vara säker
på att er budbärarinna inte blir utsatt för
några faror på vägen.
— Jag tackar er, svarade Hermosa.
De båda qvinnorna omfamnade hvaran-
dra, såsom om de aldrig mera skulle träffas.
— Glöm inte! hviskade donna Hermosa.
— Var lugn! svarade Manuela.
— Ni är nu hemma hos er, min fröken,
sade don Torribio; ingen får komma in i täl-
tet utan er tillåtelse.
Donna Hermosa tackade honom med ett
vänligt leende och föjde henom till tältöpp-
vingen.
Manuela och den unge mannen stego till
häst och redo sin väg.
Amerkanskav säg efter dem, så länge det
var möjligt att urskilja dem i mörkret. Derpå
gick hon tillbaka in i tältet och mumlade för
sig sjelf:
— Spelet är börjadt; nu är det nödvän-
digt att jag får del af hans planer.
Eu qgvarts timma sednare befunno Big
Manuela och hennes ledsagaro på endast fem- :
tio stegs afstånd från San Lucar.
De två resenärerna hade icke vexlat ett
enda ord under vägen.
— Nu behöfver ni mig inte längre, sade
don Torribio; behåll den der hästen, han kan
komma er till nytta. Må Gud beskydda er!