föriåter udag en förolampolag mot den hou
älskar.
Vi böra äfven nämna att Hermosa varit
don Torribios första ocn enda kärlex; bau ha-
de ej kuunat täuka sig möjligheten af att äl-
ska någon anvun; ej under! gt då, att han fä-
ste mycken vigt vid dut bevis på geukarlek,
som den uoga Hickan gitvit honoin.
— Kan jag stanna qvar här i lägret, till
dess att min iar kommer, sade Hermosa till
honom, utao att frusta att bli missbandlad.
— Befall, min fröken, ni är här omgif-
sven endust uf slafvar, svarade han och bu-
gade sig.
— Det här fruntimret, som varit så god
och följt mig hit, ämnar uu ätervända till god-
svt las Norias.
Don Torribio gick fram till tiltöppaingen
och klappade med händerna,
Eu indiaosk krigare visade sig.
— Laga i ordning ett anat tält åt mig!
Jag afstär detta åt de här fruntimren, sade
den unge mannen på indianska; min bror skall
utväja ett tillräckligt antal krigare och med
dem hålla vakt hirutanför och se till, att in-
gen ofredar damerna. Olycklig den, som ej
visar dem den djupaste vördnad; deras perso-
ner äro heliga, de ega full frihet att gå och
komma, när de vi!ja, och taga emot hvem de
bahaga. Min bror har väl förstått mig ?
Krigaren bugade sig utan att svara.
— Min bror skall äfven göra i ordning
två histar.
Indiaoen gick ut.
— Som ni ser, min fröken, är ni drott-
ning här, fortsatte han vänd till Hermosa.