föriåter udag en förolampolag mot den hou älskar. Vi böra äfven nämna att Hermosa varit don Torribios första ocn enda kärlex; bau hade ej kuunat täuka sig möjligheten af att älska någon anvun; ej under! gt då, att han fäste mycken vigt vid dut bevis på geukarlek, som den uoga Hickan gitvit honoin. — Kan jag stanna qvar här i lägret, till dess att min iar kommer, sade Hermosa till honom, utao att frusta att bli missbandlad. — Befall, min fröken, ni är här omgifsven endust uf slafvar, svarade han och bugade sig. — Det här fruntimret, som varit så god och följt mig hit, ämnar uu ätervända till godsvt las Norias. Don Torribio gick fram till tiltöppaingen och klappade med händerna, Eu indiaosk krigare visade sig. — Laga i ordning ett anat tält åt mig! Jag afstär detta åt de här fruntimren, sade den unge mannen på indianska; min bror skall utväja ett tillräckligt antal krigare och med dem hålla vakt hirutanför och se till, att ingen ofredar damerna. Olycklig den, som ej visar dem den djupaste vördnad; deras personer äro heliga, de ega full frihet att gå och komma, när de vi!ja, och taga emot hvem de bahaga. Min bror har väl förstått mig ? Krigaren bugade sig utan att svara. — Min bror skall äfven göra i ordning två histar. Indiaoen gick ut. — Som ni ser, min fröken, är ni drottning här, fortsatte han vänd till Hermosa.