Uian att yttra ett ord vidare, vände han
om och begaf sig i stark traf tillbaka till lä-
gret. Den gamla frun var ensam med sin häst
i den mörka natten.
Hon blef dock icke rädd, utan såg sig
om för att känna igen, hvär hon var. Derpå
satte hon hästen i gång och red beslutsamt
framåt i riktning mot byn, som lik en mörk
massa syntes på föga afstånd.
Knappt hade hon tillryggalagt några fam-
nar, förrän en kraftig hand fattade i betslet
på hästen; en pistol riktades mot hennes bröst,
och en sträf röst sade sakta på spanska:
— Ver da!
— Vän! svarade hon, med möda återhål-
lande ett utrop af fasa.
— Min mor! återtog rösten med ett ut-
tryck af den lifligaste glädje.
— Estevan, min älskade son! utropade
hon och sjönk i armarne på sonen, som tryckte
henne hårdt mot sitt bröst. .
— Hvarifrån kommer du då? återtog han
efter en stund.
— Från Rödskinnens läger.
— Redan? utbrast han förvånad.
— Ja, fröken har skickat mig till dig.
— Och hvem var det som föijde med
dig, lilla mamma?
— Don Torribio sjelf.
— Förbannelse! mumlade öfverfogden.
Jag har låtit honom undkomma mig, fast jag
hade honom inom skotthåll... Men inte stan-
na vi här. Kom med mig, och då du blifvit
bragt i säkerhet, skall du berätta, hvad vår
fröken gifvit dig i uppdrag att säga mig.
(Forta.)