väns och min egen skull skulle jag gömma mina iakttagelser i djupet af mitt hjerta. — Jag ber er, min fru, sade Fernando; tro mig icke vara nog oförståndig att tästa någon större vigt vid er sons ord. Jag vet ned mig sjelf, huru ringa och obetydlig jag är, och att det vore en oförlåtlig djerfhet at mig att med andra ögon än vördnadens betrakta denna engel. — Bra sagdt, don Fernando! Så anstår det en man att tala, återtog donna Manuela med värma. Låtom oss nu lemna detta ämne och i stället tänka på något medel att komma ur den förlägenhet, hvari vi befiona oss. Don Fernando tvekade en stund. — Jag tror mig kunna ange ett medel, som torde böra försökas, så vida vi icke hitta på något annat. Mor och son gjorde cn åtbörd af nyfikenhet och lutade sig fram för att höra bättre. — Tala, broder, tala straxt, ropade don Estevan. Hvad är det för medel ni föreslår? — Jag ber er ursäkta, att i min plan ingår ett och annat, som icke är fullt öfverensstämmande med hederns lagar, såsom dessa tillämpas inom det civiliserade samhället, sade jägaren. Men J torden erinra er, att jag blifvit uppfostrad af ett Rödskinn, att den man mot hvilken vi ämna inlåta oss i en strid på lif och död är till mer än hälften en indian, att han tänker föra sitt krig mot oss på Rödskinnens vis d. v. s söka besegra oss genom svek och list, och att vi derföre, så vida vi vilja hoppas någon framgång, måste använda samma medel, möta honom med hans egna vapen,