väns och min egen skull skulle jag gömma
mina iakttagelser i djupet af mitt hjerta.
— Jag ber er, min fru, sade Fernando;
tro mig icke vara nog oförståndig att tästa
någon större vigt vid er sons ord. Jag vet
ned mig sjelf, huru ringa och obetydlig jag
är, och att det vore en oförlåtlig djerfhet at
mig att med andra ögon än vördnadens be-
trakta denna engel.
— Bra sagdt, don Fernando! Så anstår
det en man att tala, återtog donna Manuela
med värma. Låtom oss nu lemna detta ämne
och i stället tänka på något medel att kom-
ma ur den förlägenhet, hvari vi befiona oss.
Don Fernando tvekade en stund.
— Jag tror mig kunna ange ett medel,
som torde böra försökas, så vida vi icke hitta
på något annat.
Mor och son gjorde cn åtbörd af nyfiken-
het och lutade sig fram för att höra bättre.
— Tala, broder, tala straxt, ropade don
Estevan. Hvad är det för medel ni föreslår?
— Jag ber er ursäkta, att i min plan
ingår ett och annat, som icke är fullt öfver-
ensstämmande med hederns lagar, såsom dessa
tillämpas inom det civiliserade samhället, sade
jägaren. Men J torden erinra er, att jag blifvit
uppfostrad af ett Rödskinn, att den man mot
hvilken vi ämna inlåta oss i en strid på lif
och död är till mer än hälften en indian, att
han tänker föra sitt krig mot oss på Rödskin-
nens vis d. v. s söka besegra oss genom svek
och list, och att vi derföre, så vida vi vilja
hoppas någon framgång, måste använda samma
medel, möta honom med hans egna vapen,