Den på 8kolleruds kyrkogård befintliga grafven var omkring 5 fot djup. Marken bestod af nästan strid sand, med något kalkblandad lera vid botten. Troligen i följd af denna jordarts frätande beskaffenhet, voro kistans öfre delar förruttnade och locket nedfallet på den längesedan förmultnade krop pen, och hade kring böfterna och lårens bakre delar mycket kalk lagrat sig. Den jord, som kunde antagas hafva utgjort magen och omgifvit densamma upptogs och nedlades i glasburkar, äfvensom en delat hutvudskålen med bjernan m. m., allt för att kemiskt undersökas ä Wenersborgs apotek. Kistans botten var i vida mindre grad förmultnad, och smulor deraf lösskaldes och medtogos i bur karne, hvilka omsorgsfullt ombundos och forsågos med tre sigiller bvardera. Hrr läkare iakttogo vid likets uppgräfning och stoftets upptagande all möjlig noggrannhet, Ganska många personer, säväl af standspersons-klassen som allmogen, bade infunnit sig såsom äskadare, Det är bögst bedröfligt att böra huruledes på den ort, der Linubäck förut vistades, en mängd menuiskor, både gamla och unga, nu borja draga Sitt stå till stocken, säsom det heter, för att berätta om Lindbäcks fordna bedrifter och framdraga bevis på buru långt han låtit sig dufvas af snälbet och egennytta. Bland de mänga, mer eller mindre vidunderbga, mer eller mindre osannolika rykten, hvilka under dessa omständigbeter kommit i svang, anser jag mig bora omnämna ett, hvilket står i samband med den tillämnade med:iko-legala undersökning, om hvilken jag bär ofvan talat. Den sägen har nemligen kvmnmit ut, att Lindbäck efter gubben Ågrens död skall hafva i kistan utbytt hans lik mot liket efter en annan gammal, vid samma tid afliden man. Detta gamla, al få trodda och nu nästan bortglömda rykte har fått ny fart, sedan den berättelse blitvit gängse, att då, eler de nu pågående ransakningarnes början, fråga skall i Lindbäcks närvaro uppstått derom, att älven Ågrens hk skulle upptagas, Lindbäck hade lätit undfalla sig ett yttrande, att der traffa de ej något gut. — Fa personer tvifla för ofrigt på att Ågren blef atdagatagen, och de transaktioner, i hvilka Lindbäck hade inledt den gamle mannen kort före bans dou, gora tyvärre ryktena alkför sannolika. Det berättas härom, att Lindbäck hade af den gamle mannen tillhandlat sig bela hans lösörebo, silfver och allt mbojligt bohag, till ganska betydligt värde, för hvilket allt Lindbäck lemnmade i liqvid sin skuldförbindelse, hvilken skulle utgöra en del af den :umma, som Ågren hade anslagt till den tillämnade Ågrenska slöjdskolan i Wenersborg; men efter Ågrens död var Lindbäcks till bonom utfärdade förbindelse försvunnen. Det har här på orten väckt icke liten förvåning, att Nordmarks häradsrätt så hastigt afdömde det der anhängiga målet, och man har isynnerhet fästat sig vid att sättet huru vid Lysus förgiftning tillgått ingalunda kunde anses nöjaktigt utredt, enär Liodbäcke egen uppgift om huru han praktiserat giftet i mjölktallrikarne åt Lyan synes allt annat än trovärdig, likasom det icke heller är troligt, att han, som hade den omtankan stt låta urtorka tekopp och kalk, i hvilka han bibragt sina offer förgiftadt naitvardsvin, icke skulle ha iakttagit något försigtighetsmått till förekommande deraf, att någon person af hans omgifning råkat få del af den bottensats, som otvifvelaktigt uppstått i den förgiftade mjölken. Såsom ett bevis på horu långt Lindbäck är i stånd att drifra sitt hyckleri kon jag berätta följande, som jag bört af trovärdig person. Då Lysån begrofs, höll Lindbäck från predikstolen likpredikan öfver den aflidne. Under ordandet om den inuerliga vänskap, som bundit dem vid hvaraodra, vände sig slutligen Lindbäck utåt kyrkogårdeu, åt den sida der Lysnue graf låg, och bad med salfvelsefull ton och hög pato:, att den bortgångne vänaen måtte förlåta honom om han sbrutit i uppfyllandet af någon vänskapspligt emot honow, Etlter begrafningskalaset, under hvilket Lindbäck höll sig aflägsnad, blef han åter mot aftonen synlig i sällskapet. Han var då temligen blek och talade med djupt allvar och, som det tycktes, liflig rörelse om den förlust han gjort genom Lysns död, ordande om huru påkostande det var att förlora vänner vid den ålder, i hvilken han, Lindbäck, been sig, då man icke sängre kunde knyta nya vänskapsnd.