Den på 8kolleruds kyrkogård befintliga grafven
var omkring 5 fot djup. Marken bestod af nästan
strid sand, med något kalkblandad lera vid botten.
Troligen i följd af denna jordarts frätande be-
skaffenhet, voro kistans öfre delar förruttnade och
locket nedfallet på den längesedan förmultnade krop
pen, och hade kring böfterna och lårens bakre delar
mycket kalk lagrat sig. Den jord, som kunde antagas
hafva utgjort magen och omgifvit densamma upptogs
och nedlades i glasburkar, äfvensom en delat hutvud-
skålen med bjernan m. m., allt för att kemiskt un-
dersökas ä Wenersborgs apotek.
Kistans botten var i vida mindre grad förmult-
nad, och smulor deraf lösskaldes och medtogos i bur
karne, hvilka omsorgsfullt ombundos och forsågos med
tre sigiller bvardera.
Hrr läkare iakttogo vid likets uppgräfning och
stoftets upptagande all möjlig noggrannhet, Ganska
många personer, säväl af standspersons-klassen som
allmogen, bade infunnit sig såsom äskadare,
Det är bögst bedröfligt att böra huruledes på den
ort, der Linubäck förut vistades, en mängd menui-
skor, både gamla och unga, nu borja draga Sitt stå
till stocken, säsom det heter, för att berätta om Lind-
bäcks fordna bedrifter och framdraga bevis på buru
långt han låtit sig dufvas af snälbet och egennytta.
Bland de mänga, mer eller mindre vidunderbga, mer
eller mindre osannolika rykten, hvilka under dessa
omständigbeter kommit i svang, anser jag mig bora
omnämna ett, hvilket står i samband med den till-
ämnade med:iko-legala undersökning, om hvilken jag
bär ofvan talat. Den sägen har nemligen kvmnmit ut,
att Lindbäck efter gubben Ågrens död skall hafva i
kistan utbytt hans lik mot liket efter en annan gam-
mal, vid samma tid afliden man. Detta gamla, al få
trodda och nu nästan bortglömda rykte har fått ny
fart, sedan den berättelse blitvit gängse, att då, eler
de nu pågående ransakningarnes början, fråga skall i
Lindbäcks närvaro uppstått derom, att älven Ågrens
hk skulle upptagas, Lindbäck hade lätit undfalla sig
ett yttrande, att der traffa de ej något gut. — Fa
personer tvifla för ofrigt på att Ågren blef atdagata-
gen, och de transaktioner, i hvilka Lindbäck hade in-
ledt den gamle mannen kort före bans dou, gora ty-
värre ryktena alkför sannolika. Det berättas härom,
att Lindbäck hade af den gamle mannen tillhandlat
sig bela hans lösörebo, silfver och allt mbojligt bohag,
till ganska betydligt värde, för hvilket allt Lindbäck
lemnmade i liqvid sin skuldförbindelse, hvilken skulle
utgöra en del af den :umma, som Ågren hade ansla-
gt till den tillämnade Ågrenska slöjdskolan i We-
nersborg; men efter Ågrens död var Lindbäcks till
bonom utfärdade förbindelse försvunnen.
Det har här på orten väckt icke liten förvåning, att
Nordmarks häradsrätt så hastigt afdömde det der an-
hängiga målet, och man har isynnerhet fästat sig vid att
sättet huru vid Lysus förgiftning tillgått ingalunda kun-
de anses nöjaktigt utredt, enär Liodbäcke egen uppgift
om huru han praktiserat giftet i mjölktallrikarne åt Ly-
an synes allt annat än trovärdig, likasom det icke hel-
ler är troligt, att han, som hade den omtankan stt låta
urtorka tekopp och kalk, i hvilka han bibragt sina offer
förgiftadt naitvardsvin, icke skulle ha iakttagit något för-
sigtighetsmått till förekommande deraf, att någon person
af hans omgifning råkat få del af den bottensats, som
otvifvelaktigt uppstått i den förgiftade mjölken.
Såsom ett bevis på horu långt Lindbäck är i stånd
att drifra sitt hyckleri kon jag berätta följande, som jag
bört af trovärdig person. Då Lysån begrofs, höll Lind-
bäck från predikstolen likpredikan öfver den aflidne. Un-
der ordandet om den inuerliga vänskap, som bundit dem
vid hvaraodra, vände sig slutligen Lindbäck utåt kyrko-
gårdeu, åt den sida der Lysnue graf låg, och bad med
salfvelsefull ton och hög pato:, att den bortgångne vän-
aen måtte förlåta honom om han sbrutit i uppfyllandet
af någon vänskapspligt emot honow, Etlter begrafnings-
kalaset, under hvilket Lindbäck höll sig aflägsnad, blef
han åter mot aftonen synlig i sällskapet. Han var då
temligen blek och talade med djupt allvar och, som det
tycktes, liflig rörelse om den förlust han gjort genom
Lysns död, ordande om huru påkostande det var att för-
lora vänner vid den ålder, i hvilken han, Lindbäck, be-
en sig, då man icke sängre kunde knyta nya vänskaps-
nd.
