earn
Han satte sina begge pekfinger i mun-
nen och utstötte en gäll och uthållande hviss-
ling, som kom dem som voro i rummet och
bleka och darrande stodo lutade mot väggar-
ne, att spritta till af fasa, ovissa som de voro
om, hvilken ny fara hotade dem.
— Hvad i Herrans namn! ropade Luco
i det han vände sig till de uppskrämda åsne-
drifvarne; tänken J utan allt motstånd låta
slagta er såsom kreatur. Fatten då mod en
gång, tagen edra vapen i händerna och upp-
ställen er i lederna bland dem, som skola för-
söka att rädda er.
De arma stackarne skakade modfällda sina
hufvuden; förskräckelsen hade betagit dem all
handlingskraft, de vVoro icke i stånd att göra
det minsta motstånd.
Man hörde soldaternas vilda skrän utan-
för huset; de voro nu som ifrigast sysselsatta
med sin menniskojagt, och de olyckliga ville-
bråden, som blifvit uppspårade, kommo sprin-
gande från alla håll, för att söka en tillflykts-
ort för ögonblicket i det rum, hvarifrån de nå-
gra minuter förut flytt.
Så snart don Torribio trodde sig ha alla
samlade på ett ställe, gaf han soldaterna tec-
ken att upphöra med jagten, och beredde sig
att gå in i huset
Plötsligen lät ljudet af hästar, som nal-
kades, höra sig, och sex ryttare kommo i gaå-
lopp fram till stationen och uppställde sig i
en hotande rad framför porten.
Löjtnanten gjorde en åtbörd af öfverrask-
ning, då han varseblef dem, och närmade sig
åter sin häst, såsom ämnade han sitta upp på
densamma igen.