Dalhberg lagt band på sin lust för björnjagt.
Tillfällen dertill hade ej saknats, ty hvarje
höst såg han björn flere gånger, då denne ute
på de vidsträckta mossarna spisade hjortron.
Björnen är, såsom man känner, en stor älskare
af frukter och bär, och isynnerhet tycker han
om hjortron. Dahlberg kunde se huru björ-
ven timmar igenom smorde kråset och makligt
framgående sysselsatte sig med bärplockning.
Denna ögonfägnad för en jägare blef dock
till slut så lockande, att den öfvervann alla
hans betänkligheter. Det visade sig klart, att
det ej vore någon svårighet utt komma i håll
tör björnen. Om denne började sin bärplock-
ning vid ena ändan af mossen, så framryckte
han sedan i sakta mak till den andra. Ny-
byggaren hade således mycket god tid att göra
en omväg och taga plats på något skyddadt
ställe, hvarest han osedd kunde afvakta björ-
neng ankomst. Låg björnens väg i rigtningen
af bakhållet, nåväl, då fick jägaren så nära
håll han kunde önska. Ju mera han tänkte
härpå, desto större blef lusten att våga försö-,
ket. Äfventyret var, det insåg han, lika stort,
som det synts honom förut, men lockelsen blef
allt mera manande: han kunde ej mera mot-
stå densamma.
En vacker augustidag fö. omkring tolf år
sedan beslöt han att göra en vandring till en
större hjortronmosse, hvarest björn ofta plägat
visa sig. Finge han den gången se björnen, så
tvekade han ej att göra ett försök. Sedan
han rengjort sin anspråkslösa lodbössa och fun-
nit, att alla knallhattar den dagen brunno af,
hvilket ej alltid var fallet, emedan låsfjedern
var så svag, och sedan han med omsorg lad-
dat ett dugtigt skott, begaf han sig af med
godt mod. Efter en timmes vandring var han
nere vid mossen och såg der mycket riktigt en
björn vid dess östra ända, under hjortronploc-
kande stadd på vandrivg vesterut. Dahlbergs
förfaringssätt var nu gifvet. Han tog en om-
väg, för att ej bemärkas af björnen, och lade
sig i bakhåll vid några björkbuskar på ett
ställe der mossen smalnade af, så att björnen
antagligen skulle färdas fram just der. När
han hunnit fram och intagit sin förtäckta plats
i det lilla svåret var björnen ännu på omkring
femtonhundra alnars afstånd. Björnen när-
made sig ganska sakta, så att Dahlberg hade
mycket god tid att bereda sig på det förbi-
dade mötet. Vintans timmar blefvo icke lån-
ga, ty björnens rörelser voro roliga att skåda
och han närmade sig fortfarande. Efter ett
par timmars förlopp, i qvällningen, hade björ-
nen hunnit nära intill Dahlbergs bakbåll. Det
afgörande ögonblicket var snart inne. Med
spändaste uppmärksamhet följde nu nybygga-
ren alla björnens steg. Det var ej utan en
vise beklämdhet, som han motsåg striden med
den väldiga bjessen, men den naturliga kän-
slan af osäkerhet om utgången, gauska berät-
tigad i följd af hans klena utrustning, rubba-
de ej det ringaste hans föresats att våga du-
sten.
Efter några ögonblick var björnen blott
på femton stegs afstånd. Utan aning om den
fara, som lurade på honom, hade han ställt
sin kosa rakt på nybyggaren. Denne hade
redan fört sitt gevär till axeln och afvaktade
blott en god sigtpunkt för att gifva eld. Björ-
nen vände nu åt venster, liksom för att gå
förbi snåret, och presenterade sin sida. Dahl-
berg sigtade på bogen och tryckte af. Skot-
tet small och i samma ögonblick hördes från
björnen ett argt skri, som stegrades till ett
rytande. Utan att förlora en sekund kastade
Dahlberg sig några steg tillbaka, för att ett
ögonblick undgå björnens uppmärksamhet; det-
ta ögonblick ville han använda till att ladda
om sitt gevär. Det var af vigt att kunna
ladda fort, ifall det inträffade, att björnen vore
i stånd till anfall. För denna händelse hade
Dahlberg uttänkt en ganska fintlig metod, som
gatte honom i stånd att med det snaraste ha
sitt vapen ånyo i ordning. XKrutet förvarade
han liggande löst i sin högra byxficka. Han
behöfde blott fara ned i denna med högra han-
den, för att få tag i en krutportion, tilllräck-
lig till ett starkt skott. Att hälla detta i pi-
pan gick för sig på en sekund. Kulan var
ock nära till hands, ty henne hade Dahlberg
Kiggande mellan venstra kindbenet och tandra-
den, hvarest hon låg under det han sköt sitt
första skott. Ett grepp in i munnen och ku-
lan var fattad. Hon var lagom stor för att
fylla loppet, men ej så trång, att hon ej kun-
de rulla ned. Alltså, i mynningen med henne,
ett slag på pipan och hon var nere! Knul!
hatten var ej heller långt borta, ty den ha
Dahlberg hållit innesluten i venstra handen,
under det han sköt första skottet. Således,
fort på med knalihatten, och nu i ordning!
Det var ock hög tid ! Dahlberg hade knappt
hunnit använda sin snabbladdningskonst, förrän
björnen var framme. Blodig och bistor stor
made han genom snåret, reste sig på bakbe
nen, då han i blinken blef varse sin fiende