ter klistrades papp eller flera hvarf af papper, hvil:et utskars midt framtill med en spets och åt sidorna i en fason nära nog liknande konturerna på en ung menniskas hårfäste. Ofvanpå pappstommen klistrades åter så slätt som möjligt sidentyg, och någon gång, men blott af de fattigare, kattun, hvilket veckadt längst bak sammanhölls af ett fint dragsnöre, som sedan doldes af en gigantisk bandros liknande väderqvarnsvingar. Obegagnade liknade dessa mössor stora tomma skal och hade äfven en sådan hårdhet. Med hvad medel de blefvo qvarsittande på sin plats i nacken är mig obekant, men att det i samma form framtill fasonerade stycket? påhäftades med nålar innan mössan applicerades, påminner jag mig. Strumpor af något annat ämne än ull kunde för allmogens qvinnor ej komma i fråga och dessa voro stundom blå eller grå, men merendels hvita. Till fotbeklädnad nyttjades becksömsskor med tjocka niäfverbottnar, så väl till högtidssom hvardagslag. Näfverbottnarne fastsyddes vid öfverlädret medelst en sula af tunnt hembarkadt läder, men förstärktes ytterligare genom gamla läder!appars påsättning. Detta skedde med träpliggar, kallades spetning och borde alltid ske innan skon begagnades; men var något som cj tillhörde skomakaren, utan ombesörjdes af egarinnan. Spikar med stora massiva hufvuden slogos i klackarna och kallades tänrickar. Pigor, som passade upp inne i rummen på herrgårdar, visad2 sig vanligen med så kallade tyska skor af svart passerläder med tunna läderbottnar. Så chausserade pigor ansågos vanligen af sina kamrater med ett visst afundsfullt förakt och titulerades kammarsnärtor. Man hörde ofta om dem med hånfullhet yttras: ho har tyske skor, kantänke! Allmogen hade den tiden mindre upplysning, men mer iustinkt än nu Denna instinkt sade dem hur farlig fåfängan är för moraliteten och derföre gisslade de gerna hvarje yttring deraf. Visserligen blandade afunden sig ofta i speglosorna, men hade dessa j haft en moralisk grund att stödja sig på, så skulle de aldrig känts så bitande.