ter klistrades papp eller flera hvarf af papper,
hvil:et utskars midt framtill med en spets
och åt sidorna i en fason nära nog liknande
konturerna på en ung menniskas hårfäste.
Ofvanpå pappstommen klistrades åter så slätt
som möjligt sidentyg, och någon gång, men
blott af de fattigare, kattun, hvilket veckadt
längst bak sammanhölls af ett fint dragsnöre,
som sedan doldes af en gigantisk bandros
liknande väderqvarnsvingar. Obegagnade lik-
nade dessa mössor stora tomma skal och hade
äfven en sådan hårdhet. Med hvad medel de
blefvo qvarsittande på sin plats i nacken är
mig obekant, men att det i samma form fram-
till fasonerade stycket? påhäftades med nålar
innan mössan applicerades, påminner jag mig.
Strumpor af något annat ämne än ull kunde
för allmogens qvinnor ej komma i fråga och
dessa voro stundom blå eller grå, men mer-
endels hvita. Till fotbeklädnad nyttjades beck-
sömsskor med tjocka niäfverbottnar, så väl till
högtids- som hvardagslag. Näfverbottnarne
fastsyddes vid öfverlädret medelst en sula af
tunnt hembarkadt läder, men förstärktes yt-
terligare genom gamla läder!appars påsättning.
Detta skedde med träpliggar, kallades spetning
och borde alltid ske innan skon begagnades;
men var något som cj tillhörde skomakaren,
utan ombesörjdes af egarinnan. Spikar med
stora massiva hufvuden slogos i klackarna och
kallades tänrickar. Pigor, som passade upp
inne i rummen på herrgårdar, visad2 sig van-
ligen med så kallade tyska skor af svart pas-
serläder med tunna läderbottnar. Så chausse-
rade pigor ansågos vanligen af sina kamrater
med ett visst afundsfullt förakt och titulera-
des kammarsnärtor. Man hörde ofta om dem
med hånfullhet yttras: ho har tyske skor,
kantänke! Allmogen hade den tiden mindre
upplysning, men mer iustinkt än nu Denna
instinkt sade dem hur farlig fåfängan är för
moraliteten och derföre gisslade de gerna
hvarje yttring deraf. Visserligen blandade af-
unden sig ofta i speglosorna, men hade dessa
j haft en moralisk grund att stödja sig på,
så skulle de aldrig känts så bitande.