Don Guzman svarade icke; han var ett rof för den våldsammaste sinnesrörelse; hela hans kropp skakades af en häftig darrning. Öfyversten runkade otåligt på hufvudet. — Förstå mig rätt, sade han ; det är icke värdt att Di längre väntar på dender karlen, som skulle infinna sig här i afton, ty han är död . .. — Död! utropade don Guzman förvånad. — Ja, återtog don Bernardo; och han var en förrädare, medan han lefde. Knappt hade han hunnit in i Buenos-Ayreg, förrän han sökte få den hemlighet, er bror anförtrott honom, såld till ett så högt pris som möjligt. Händelsen gjorde, att han vände sig till mig; förmodligen var det derföre, att han ansåg mig hysa ett djupt hat till er familj. — Hvarföre säger ni han ansåg? inföll Ribeyra bittert. — Ja, jag säger det med flit, genmälde öfversten. Kortligen, karlen berättade alltsammans för mig, jag betalade honom hederligt och lät honom gå sina färde. — OO! hvilken oförsigtighet! mumlade don Guzman, hvars intresse synbarligen blifvit väckt af öfverstens berättelse. — Ja, var det inte? fortfor denne; men hur vill ni, jag skulle bära mig åt? Jag blef straxt så öfverraskad af hvad jag fått höra, så rentaf yr i hufvudet, att jag inte kom att tänka på att försäkra mig om förrädarens person. Men jag hade icke väl återkommit till full besinning, förrän jag insåg nödvändigheten af att taga reda på karlen, hvarför jag genast begaf mig ut på spaningar. Jag hade icke hunnit ut på gatan, förrän jag fick höra