Don Guzman svarade icke; han var ett
rof för den våldsammaste sinnesrörelse; hela
hans kropp skakades af en häftig darrning.
Öfyversten runkade otåligt på hufvudet.
— Förstå mig rätt, sade han ; det är icke
värdt att Di längre väntar på dender karlen,
som skulle infinna sig här i afton, ty han är
död . ..
— Död! utropade don Guzman förvånad.
— Ja, återtog don Bernardo; och han
var en förrädare, medan han lefde. Knappt
hade han hunnit in i Buenos-Ayreg, förrän
han sökte få den hemlighet, er bror anförtrott
honom, såld till ett så högt pris som möjligt.
Händelsen gjorde, att han vände sig till mig;
förmodligen var det derföre, att han ansåg mig
hysa ett djupt hat till er familj.
— Hvarföre säger ni han ansåg? inföll
Ribeyra bittert.
— Ja, jag säger det med flit, genmälde
öfversten. Kortligen, karlen berättade allt-
sammans för mig, jag betalade honom heder-
ligt och lät honom gå sina färde.
— OO! hvilken oförsigtighet! mumlade don
Guzman, hvars intresse synbarligen blifvit
väckt af öfverstens berättelse.
— Ja, var det inte? fortfor denne; men
hur vill ni, jag skulle bära mig åt? Jag blef
straxt så öfverraskad af hvad jag fått höra,
så rentaf yr i hufvudet, att jag inte kom att
tänka på att försäkra mig om förrädarens per-
son. Men jag hade icke väl återkommit till
full besinning, förrän jag insåg nödvändighe-
ten af att taga reda på karlen, hvarför jag
genast begaf mig ut på spaningar. Jag hade
icke hunnit ut på gatan, förrän jag fick höra