Tigerkatten stack skrautande sin pistol!
tillbaka i gördeln.
— Skulle då du våga göra något åt mig?
sade han,
— Vet du inte, att jag vågar allt! sva-
rade mexikanaren.
— Vi ha förspillt nog tid vu; låtom oss
språka, sade gubben, i det han hoppade af
hästen.
— Skola vi språka; nå välan ! Hvad vill
ni mig? genmälde don Fernando och steg li-
kaledes ned af hästen.
— Hvarför har du bedragit mig och
blifvit min fiende, i stället för att tjena mig,
hvilket vore din skyldighet?
— Jag har icke alls förbundit mig att
tjena er, tvertom har jag afsagt mig det upp-
drag, ni så envist velat truga på mig.
— Du hade då väl åtminstone kunnat
låta bli att blanda dig uti affären. Hvad an-
gick det dig om dessa personer föllo i mitt
våld?
— Icke alls; men min hederskänsla bjöd
mig att försvara dem.
— Din hederskänsla! sade Tigerkatten
och hånlog.
Mexikanaren rodnade, hans ögonbryn sam-
mandrogos, men han dämpade sin vrede och
svarade helt kallt:
-— Gistirvihetens lagar hållas heliga i
prairierna och kunna omöjligen med heder
kringgås; de personer som jag visade vägen
voro ställde under mitt beskydd, Jag skulle
ha förrådt dem om jag öfvergifvit dem eller
underlåtit att försvara dem. Ni sjelf skulle
i mitt ställe ha handlat precis som jag.