— Jag gör dig inga förebråelser, min
son; du har handlat eftersom ditt samvete
bjöd.
— Gifve Gud, att edra aningar ej slå in,
min mor! I alla händelser skola vi söka mot-
arbeta denne mans planer hvilka möjligen
kunna vara hotande för oss.
— Nej, mitt barn, det är icke för oss,
som jag i främsta rummet fruktar.
— För hvilken då, min mor? utropade
han lifligt.
— Förstår du mig icke, Estevan? sade
gumman med ett sorgligt småleende.
— Vid Gud! min mor, det skall han nog
akta sig för! Åh, det är icke möjligt! För öf--
rigt, skall jag i morgon, vid solens uppgång
begifva mig till haciendan och be don Pedro
och hans dotter vara på sin vakt.
— Säg dem ingenting, Estevan ; men vaka
öfver dem såsom en redlig vän.
— Ja, ni har rätt, min mor, det är bättre,
svarade den unge mannen, som hastigt blef
tankfull; jag skall omgifva donna Hermosa
med ett hemligt beskydd jag skall vaka öfver
henne så troget att hon icke skall ha något
att befara, jag svär er det, vid den heliga
jungfrun! Jag skulle tusen gånger heldre dö
i de mest rysliga qval än att veta henne ånyo
utsatt för sådana faror, som hon utstod för
några dagar sedan. — Nu, min mor, ge mig
er välsignelse och tillåt, att jag lemnar er.
— Gå, mitt barn; må Gud beskydda dig!
sade den gamla frun.
Don Estevan gjorde en vördnadsfull bug-
ning för sin mor och gick sin väg; men in-