— Jag gör dig inga förebråelser, min son; du har handlat eftersom ditt samvete bjöd. — Gifve Gud, att edra aningar ej slå in, min mor! I alla händelser skola vi söka motarbeta denne mans planer hvilka möjligen kunna vara hotande för oss. — Nej, mitt barn, det är icke för oss, som jag i främsta rummet fruktar. — För hvilken då, min mor? utropade han lifligt. — Förstår du mig icke, Estevan? sade gumman med ett sorgligt småleende. — Vid Gud! min mor, det skall han nog akta sig för! Åh, det är icke möjligt! För öf-rigt, skall jag i morgon, vid solens uppgång begifva mig till haciendan och be don Pedro och hans dotter vara på sin vakt. — Säg dem ingenting, Estevan ; men vaka öfver dem såsom en redlig vän. — Ja, ni har rätt, min mor, det är bättre, svarade den unge mannen, som hastigt blef tankfull; jag skall omgifva donna Hermosa med ett hemligt beskydd jag skall vaka öfver henne så troget att hon icke skall ha något att befara, jag svär er det, vid den heliga jungfrun! Jag skulle tusen gånger heldre dö i de mest rysliga qval än att veta henne ånyo utsatt för sådana faror, som hon utstod för några dagar sedan. — Nu, min mor, ge mig er välsignelse och tillåt, att jag lemnar er. — Gå, mitt barn; må Gud beskydda dig! sade den gamla frun. Don Estevan gjorde en vördnadsfull bugning för sin mor och gick sin väg; men in