— Ja, svarade han, er r anmärkning skulle
vara riktig, om dessa menniskor, förvildade
genom det lefnadssätt de föra, oupphörligt ut-
satta för de största faror, tvungna att ligga i
en ständig fejd för att försvara sitt lif än
emot Rödskinnen än mot vilddjuren som dag
och natt hota dem, om dessa menniskor, säger
jag, icke hade, kanske mot sin vilja, fått en
sådan vana att utgjuta blod, insupit en så
kall grymhet, ett sådant förakt för mennisko-
lifvet, att de döda en menniska lika lugnt,
gom de röka ut en bisvärm, och att de ofta
bara för att fördrifva tiden, bara för roskull
skjuta till måls på första menniska de träffa,
hon må nu vara röd eller hvit; också äro
indianerna mycket mera rädda för dem än för
de grymmaste vilddjur, och så vida de icke
äro alltför talrika, taga de förskräckta till
fötter, så snart de bli varse en bijägare, hvil-
ket de dock icke alltid göra när de råka ut
för en grå björn, som eljest är så fruktad i
våra amerikanska skogar. Tro mig, Ninna,
jag öfverdrifver inte; så snart bijägare bli
synliga på de bebodda trakterna, utbreder sig
öfverallt en panisk förskräckelse, ty deras väg
går fram öfver blodpölar och högar af lik;
med ett ord, kära barn, bijägarne äro varel-
ser, som stå helt och hållet utom mensklig-
heten, de ga de hvitas och Rödskinnens alla
jaster, utan att ega en enda af dessa menni-
skoracers dygder; och de hata och afsky hela
menuniskoslägtet.
— Estevan, svarade den unga flickan all-
varligt, jag har noga lagt på minnet de upp-
lysningar ni gifvit mig, och jag tackar er för
dem. Jag måste dock tillstå, att de, efter min