— Ja, svarade han, er r anmärkning skulle vara riktig, om dessa menniskor, förvildade genom det lefnadssätt de föra, oupphörligt utsatta för de största faror, tvungna att ligga i en ständig fejd för att försvara sitt lif än emot Rödskinnen än mot vilddjuren som dag och natt hota dem, om dessa menniskor, säger jag, icke hade, kanske mot sin vilja, fått en sådan vana att utgjuta blod, insupit en så kall grymhet, ett sådant förakt för menniskolifvet, att de döda en menniska lika lugnt, gom de röka ut en bisvärm, och att de ofta bara för att fördrifva tiden, bara för roskull skjuta till måls på första menniska de träffa, hon må nu vara röd eller hvit; också äro indianerna mycket mera rädda för dem än för de grymmaste vilddjur, och så vida de icke äro alltför talrika, taga de förskräckta till fötter, så snart de bli varse en bijägare, hvilket de dock icke alltid göra när de råka ut för en grå björn, som eljest är så fruktad i våra amerikanska skogar. Tro mig, Ninna, jag öfverdrifver inte; så snart bijägare bli synliga på de bebodda trakterna, utbreder sig öfverallt en panisk förskräckelse, ty deras väg går fram öfver blodpölar och högar af lik; med ett ord, kära barn, bijägarne äro varelser, som stå helt och hållet utom menskligheten, de ga de hvitas och Rödskinnens alla jaster, utan att ega en enda af dessa menniskoracers dygder; och de hata och afsky hela menuniskoslägtet. — Estevan, svarade den unga flickan allvarligt, jag har noga lagt på minnet de upplysningar ni gifvit mig, och jag tackar er för dem. Jag måste dock tillstå, att de, efter min