scenen ödmjuk och bugande; en förtviflad äl-
skarinna, som störtar ut, badande i tårar, och
straxt derpå inträder leende och nigande för
den förtjusta publiken; den misskända oskul-
den, som släpar sin bödel med sig in på scc-
nen, för att han skall hjelpa henne plocka upp
buketter; ja fångar, som bryta sina kedjor
och jerngaller, och de döde som i långa rader
stå upp ur grafvarne för att mottaga och gifva
komplimenter!
Denna klimax var redan uppnådd före
min ankomst 1861, och såsom man påstår skall
klakörväsendets utveckling vara ett af den
sednare tidens framsteg efter min afresa.
Stockholmarne gå i allmänhet gerna på
teatern, och ehuru staden har fyra sådana.
etablisementer, och priserna på stora teatern
äro temligen höga ha vi under mina tjensteår
haft att glädja oss åt talrika besök. Dock
finnas vissa olyckliga chancer för biljettförsälj-
ningen, nemligen de otaliga aftonsällskaperna,
gästabuden och storartade supgerna, de öfliga
hof- och borgarefesterna, politiska banketter
och fulltaliga sammankomster af åtminstone
femton olika ordenssällskaper; och slutligen
den af alla så längtansfullt väntade våren,
som hånar teaterns förtviflade ansträngningar
och lockar den på konstojutningar öfvermätta
publiken ut i det gröna.
Det förundrar alla fremlingar, att då vid
vissa högtidliga tillfällen folksången begäres
såsom en lojal demonstration, sjunger ingen
menniska, men orkestern spelar två verser,
hvari en osynlig kör svagt instämmer bakom
ridån. Lefve- och hurrarop uteblifva vanli-
gen, och allt aflöper i stillhet.
Tonen hos publiken ir öfverhufvud hu-
man. Ehuru väl då och då kan yttra sig en
liten opposition har jag aldrig kunnat upp
täcka någon organiserad kabal, och med un
dantag af några redaktionsledamöter af en be-
ryktad skandaltidning, som gåfvo sig till att
hvissla åt Jolins komedi Smädeskrifvaren,
hvilken för öfrigt gjorde stor lycka, har jag
icke upplefvat något slags skandal vid teatern.
Om in godmodigheten i många afseenden
är mycket stor, står den dock i ett och annat
tillbaka för Köpenhamnarnes; isynnerhet äro
anspråken långt större på nyhet och omvex-
ling i repertoiren; och då man en vinter för
många år sedan tyckte sig illa behandlad i
detta afseende beslöts att icke vidare inlåta
sig på abonnemang, och man har aldrig sedan
kunnat bringa något sådant till stånd.
Likasom på så många andra ställen för-
blandas ofta i Stockholm publiken med modet
och den godtyckliga nycken. MHvarje gång ett
högre sträfvande misskännes eller lönas med
likgiltighet, hvarje gång det sköna måste gifva
vika för karrikatyren, eller misterstycken spe-
las för tomt hus, i motsats till machverk som
ha stormande tillopp: genast klagas öfver den
rådande dåliga smaken, och i stället at för-
dubbla ansträngningarne i en bättre riktning
gifver man efter för ögonblickets påtryckning
och afstår från vidare försök — allt för pu-
blikens skull! — Hvar skall man då söka och
finna detta abstrakta begrepp? Der, dit jag
redan hänvisat i nationens inre medvetande
om det sanna och goda, icke i dess nyfiken-
het, och ännu mindre i dess tomma njutnings-
lusta. Detta allmänna medvetande bör man
ej blott respektera, utan odla och vårda ; och
antingen man sjelf är konstnär eller ledare af
en konstanstalt, bör man veta att uppskatta
sitt ansvar inför kommande slägten.