friheten, loitsatte ryttareu, och ge er rättug-
het att gå hvart ni vill...
Banditen skakade på hufvudet.
— Nå skuile jag, svarade han, likafullt
göra mitt bästa för ait döda er; en bra karl
måste hålla ord, och jag kan icke svika det
förtroende, man gifvit nug. Jag skulle i så-
dant fall förlor. mitt goda rykte.
Ryttareu utbrast i skrait.
— Mun har då betalt er bra hederligt
för denna expeditiou, sade han.
— Inte just sä mycket; men när mao
är i behof, så får man ta hvad som bjudas.
Jag har mottagit huudra piastrar.
— Inte mera, svarade den okände och
ett föraktfullt leeude krusade hans läppar;
det var väl litet, jag trodde mig verkligen
vara värd mera än så.
— Ja, mycket mera, i synnerhet som
expeditiouen år förenad med stora svårighe-
ter; men nästa gång skall jag ta en siltver-
kula.
— Ni är en evvis tok, kamrat; ni skall
icke döda mig hvarken nu eller någonsin.
Tänk bara på hvad som har händt i dag!
Jag har redan fyra gånger hört era kulor
hvina förbi öronen på mig; jag har nu trött-
nat vid det nöjet och beslöt derföre sista gån-
gen att taga reda på hvem ni kunde vara.
Detta har som ni sjelf ser, lyckats mig bra.
— Det är sanut! Förmodligen anade ni
icke att jag var er så nära?
Ryttaren höjde på axlarne.
— Jag vill inte fråga er, sade han, hvem
det är eom gifvit er i uppdrag att mörda mig.