friheten, loitsatte ryttareu, och ge er rättughet att gå hvart ni vill... Banditen skakade på hufvudet. — Nå skuile jag, svarade han, likafullt göra mitt bästa för ait döda er; en bra karl måste hålla ord, och jag kan icke svika det förtroende, man gifvit nug. Jag skulle i sådant fall förlor. mitt goda rykte. Ryttareu utbrast i skrait. — Mun har då betalt er bra hederligt för denna expeditiou, sade han. — Inte just sä mycket; men när mao är i behof, så får man ta hvad som bjudas. Jag har mottagit huudra piastrar. — Inte mera, svarade den okände och ett föraktfullt leeude krusade hans läppar; det var väl litet, jag trodde mig verkligen vara värd mera än så. — Ja, mycket mera, i synnerhet som expeditiouen år förenad med stora svårigheter; men nästa gång skall jag ta en siltverkula. — Ni är en evvis tok, kamrat; ni skall icke döda mig hvarken nu eller någonsin. Tänk bara på hvad som har händt i dag! Jag har redan fyra gånger hört era kulor hvina förbi öronen på mig; jag har nu tröttnat vid det nöjet och beslöt derföre sista gången att taga reda på hvem ni kunde vara. Detta har som ni sjelf ser, lyckats mig bra. — Det är sanut! Förmodligen anade ni icke att jag var er så nära? Ryttaren höjde på axlarne. — Jag vill inte fråga er, sade han, hvem det är eom gifvit er i uppdrag att mörda mig.