or — de tycka om att färdas som vinden, och att de betala som riktiga hedersmän. — Var det blott herrar? — Två herrar som hade med sig en liten mamsell, hvilken jag såg i värdshuset vid Pls:an, mycket bättre än jag nu ser er. Hon skulle respekt till sägandes; vara vacker som en madonna, om hon icke vore så fasligt blek om nosen. — Och hvart begifva de sig? återtog Vaubaron. : — Ja, att de fara till Josselin, det är jag säker på, ty Josselin är första hållet härifrån, men hvart de sen ta vägen det vetjag nu rakt inte. Antingen fortsätta de, stanna de, eller vända de om, det är en sak som blott rör dem, och ni kan väl förstå att jag icke kan blanda mig i deras angelägenheter. Sedan han slutat denna förklaring, hoppade han upp på sin springare och begaf sig af, utan att invänta någon ny fråga. Vaubaron återvände till sitt rum, mumlande for sig sjelf: — Två herrar och en ung flicka. Hvad rör det mig? Men hvaraf kom sig Tristans ytterliga raseri? Och hvarför känner jag mig så egendomligt upprörd, derför att jag fått höra, att en ung ficka farit här förbi?