Reformmöte? med första valkretsen öppnades å nedra börssalen i går afton af en at kretsens riksdagsmän vid förra riksdagen, herr L. J. Hierta med följande tal: M Hrr! Andamälet med de sammanträden, hvartill Stockholms representanter vid 1862—18563 årens riksdag ansett sig böra inbjuda hufvudstadens invånare inom de serskilda valdistrikterna och hvaraf detta är det första, bar genom kungörelser i tiduingarna blifvit tillkännagifvet. Det är att bringa den vigtiga frågan om representationsreformen till öfverläggning, och att erhålla et utryck af den allmänna meningen om värdet af kongl. Maj:ts nådiga förslag vil ny riksdagsorduiug som hvilar till slutlig behaudling hos rikets ständer vid den 1 är instundande riksdagen, samt om vigten af dess antagande. J veten alla, M. Hrr, att behofvet af en förändring i dewa landets representationssätt icke härleder sig från gårdagen. Det har, för att icke gå än längre tillbaka, stått på dagordningen lika länge som tillvaron af värt nuvaraude statsskick. Det skulle för mycket upptaga tiden vid detta villfälle att till bevis för sannivgen häraf göra ev fråmställning om de olika skiftmingarna af representationsfrågans bebandling allt ifrån 1809 års statshvälfning; men ett förtjenar allvid avt återkallas i minnet: aut grundlagens stiftare, 1809 års konstitutionsutskouti, samtidigt med förslaget till regeringsformen högtidligen uttalade sin öfvertygelse att en ombildning af representationssättet på anuan grund än den gamla ståndsförfavtningens utgjurde en af de mest maktpåliggaude angelägenheterna för svenska folkets framtid, och då rikets änvu så äfventyrliga ställning icke medgaf dem att omedelbart föreslå annat än den allmännaste hufvudgrunden för en sådan förändring, uti sitt betänkande öfver detta ämne, efterlemnade ew testamete, hvari de lade sina efterföljare på hjertat att utföra hvad de ej hade medhunnit. Au sedermera äfven sjelfva statsmakterna delat samma ötvertygelse om reformens behöflighet bevisas såväl deraf att smmuthga riksstånden vid flera villfällen antagit förslag till forändradt representationssätt att hvila till slutlig bebaudling vid en påföljande riksdag som att konungamakten tre särskilda gåuger tagit initiativet i dess uttalande, först genom nedsättande af en komitå för utarbetande af en representatiousreform, och derefter vid två. särskilda riksdagar medelst framlåggande för Ständerna af nädiga propositioner om ny riksdagsordning med representatiouen byggd på samfällda val; ty intetdera af detta hade val statsmakterna gjort om de sjelfva eller aationen ansett den närvarande ståvdsförfattningen kunna till fosterlandets båtnvad emotsvara det allmännas fordringar. Jemte dessa historiska bevis på den allmänna meningen om reformens behöllighet, föreligger serskildt i afseeude på det nu hvilande kongl. förslaget till ny riksdagsordning att såväl Borgaresom Bondeståndet vid slutet af sist förflutna riksdag, efter enhälligt fattade beslut, hvar för sig till konungen framburo uttrycken af sin underdåniga tacksamhet för förslagets framläggande. la dessa sakförhållanden antyda att den instundande riksdagen, med afseeude på det kongl. förslagets slutliga behandling, blir en tidpunkt, på hvilken ingen som är lifvad af känslan för fosterlandets väl kan tänka med likgiltighet. Härmed måste också den önskan vara rättfärdigad som vid slutet af riksdagen uppstod hos ett större antal riksdagsmän, att hvarje medborgare som intresserar sig för och förmår uppfatta vigten af denna fråga, måtte kunna få taga kännedom af det hvilande förslaget genom dess allmännare spridande, och derefter så många som möjligt i serskilda orter af riket sättas i tiltfölle att genom sammaaträdande vid möten uttala sin mening deröfver. Det är naturligt att de som icke vilja hafva det hvilande förslaget antaget icke heller älska opinionsyttringar för detsamma, och derföre hör man stundom anmärkas att dessa möten icke lemna något afgörande bevis om det allmänna tänkesättet i lapdet, emedan de som deltaga i mötena eller underteckoa förklaringar till förmån för reformen, i allt fall utgöra en minoritet bland hela vefulkningen. Afven i dessa anmärkares ögon torde der hkväl icke vara af någon ringa betydelse, om öfverallt der sådana möten hållas, de allra flesta, och på många ställen alla yttrat sig för, förslagets antagande, men till yttermera visso och för att vara fullt oväldig kunde det vara skäl att föreslå dem som vilja bibehålla den nuvarande ståndsrepresentationen, att jemväl å sin sida hålla serskilda möten och samla underskrifter, emedan deraf måhända lättast kunde inses icke blott i hvad proportion till antalet åsigterna äro fördelade på den eva eller andra sidan, utan också hvilkendera meningen har för sig de mest insigtsfulla, de mest erfarne och de om det allmänna bästa mest förtjenve samhällsmedlemmarna. Efter hvad jag nu haft äran anföra torde det slutligen tillåtas att såsom närmaste anledningen hvarföre Stockholws riksdagsmän vid förra riksdagen ansett sig befogade att inbjuda till detta och följande möten, samt för alt närmare angifva det speciella syftemålet för denna sammankomst, upplösa ett bref ifrån Centralkomiten för representationsreformen. Härefter uppläste herr Hierta detta bref, hvilket innehöll en uppmaning till dessa att i hufvudstaden anställa möten för frågans diskuterande och allmänna meningens uttalande, såsom öfverallt i lanlsorten nu sker. I öfverensstämmelse härmed hade de nu låtit sammankalla 1:sta valdistriktets innevånare och hemställde tal att mötet måtte utse en ordförande. Herr Hierta blef sjelf med acklamation härtill kallad. Ordföranden utvecklade nu i korthet det mr se NE