Familjeskatten.
(Forts. af Jean Vaubaren och Galerslafs-Jägarne.)
(Forts. från o:r 103.)
Oaktadt denna förskräckliga skada var
varghonan icke urståndsatt att försvara sig.
Hon vred sig som en orm och rullade om-
kring på vägen, men i fallet drog hon sin
fende med sig, och under några ögonblick
formerade de en rörlig och egendomlig grupp,
en fasansvärd omfamning.
Striden fortgick ntan buller, varghonan
röt icke och hunden skällde ej heller, men
båda rosslade, under det de ömsesidigt beto
sig fast vid hvarandra.
Vaubaron, som var ängslig för Tristan,
ville gerna blanda sig 1 striden och döda
vilddjuret, men det var svårt att afpassa sitt
slag så, att han icke misstoge sig.
Blek och darrande af rörelse, med upp-
lyftad knölpåk, afvaktade han ett ögonblick,
då han med hopp om framgång kunde utdela
ett dråpslag. Ändtligen stack vilddjurets huf-
vud fram fritt och tydligt. Knölpåken föll
och den massiva jerndoppskon klöf i ett enda
slag hufvudet på varghonan, hvilken gjorde
en sista ryckning, hvarefter hon sträckte ut
sig och dog.
Vaubaron gick några steg derifrån och
kallade på Tristan. - Hunden låg utsträckt på
den blodsölade vägen, men fann dock nog
styrka för att lyda husbondens kallelse. Blo-