— Jaså, sade han slutligen, nu förstår jag. Ni roar er med att skämta på min bekostnad. Men jag är en beskeålig tok och. dessutom har ni trakterat mig så rundligen, att jag icke har tillräckligt skäl att bli för argad. Fortsätt derföre, fortsätt, och gå på så länge det roar er. — Jag ger er mitt bedersord, afbröt honom Rodille med högtidlig röst, att jag icke ett ögonblick haft för afsigt att skämta. — Jaså, ni vill således verkligen ta! min plats för någon tid? — Ja visst. a Men det är inte möjligt. — Och hvarför då? — Först och främst derför att jag icke känner, och följaktligen icke kan ansvara för er. — Ni misstror mig således. — Hör nu, uppriktigt taladt så tycker jag att omständigheterna lätt kunde ge mig anledning dertill. — Ni gör orätt i att hysa misstro, ty om ni redan vet hvad jag begär af er, så vet ni deremot icke ännu hvad jag bjuder er såsom ersättning. — Nå, så säg mig hvad ni bjuder, ... och vi få se. Rodille tog fram 5 stycken banksedlar, hvardera å tusen francs, och lade dem på bordet framför Lorrain. — För det första erbjuder jag er det här, sade han. — Femtusen francs. — Alldeles som ni säger, kamrat, femtusen francs. — För det undra åtager jag mig att skaffa er anställning (på samma vilkor