ni icke köpa grisen i säcken, utan ni betalar
först sedan ni undersökt.
Samtalet mellan de båda hedersmännen
var nu slut.
— Hr vicomte — sade Rodille, öppnande
dörren till den hemlighetsfulla korridor, som
vi förut omnämnt, jag kan bespara er obeha-
get att ånyo passera genom kontoret. Var
god och följ mig.
Gående förut, ledsagade han sin gäst
ända till trappan ned till första våningen.
Der skiljdes han ifrån honom med en ödmjuk
helsning och upprepande:
— Om lördag, hr vicomte!
Knappt ensam, befriade sig Rodille hastigt
från sin gamla slitna svarta rock och påtog
en lång brun öfverrock, som hängde på en
spik bakom dörren, han lade bort den gröna
skärmen och satte i stället på sig en kaskett,
som han drog djupt ned på hufvudet och hvars
skärm helt och hållet skylde hans panna och
ögon. Så färklädd, gick eller rättare gled
äfven han utför trappan, och som en minut
hade varit tillräcklig att låta honom undergå
den beskrifna förvandlingen, så kom han ned
på gatan just i det ögonblick, då den falske
vicomte de Coursolles hade begvämt satt sig
till rätta på kuddarna i sin kabriolett och
mottog tömmarna ur sin grooms händer.
Hästen satte i väg 1 skarpt traf. Rodille
begynte springa efter vagnen och lyckades
följa den temligen nära i ett par minuter;
men derefter blef han andfådd och skulle
nödgats afstå från förföljandet, om ej slumpen
hade låtit honom midt på Carrousel-platsen