Rodille bugade sig artigt och riktade sina steg mot dörren. — Nåväl, fjerdedelen . . . — Hvarken fjerdedelen eller ttondedelen . . . hälften eller intet . . . Ni har blott att välja mellan bifall eller afslag, min bästa herre . .. — Ni sätter pistolen på min strupe! — Ni uttryckte er vida lämpligare, om ni medgåfve, att det är jag, som erbjuder mig att lemna några guldpåsar till er kassa... — Men jag har ju icke ännu dessa guldpåsar i handom ... — Och om ni icke får dem, lär ni ej heller ha något att ge .. — Antager ni mitt förslag? . . — Omöjligt . . . hälften, det är för starkt! — det är alltför mycket! Rodille helsade på nytt och gjorde för andra gången min af att gå sin väg. Den blifvande arftagaren hejdade honom ånyo och försökte, ehuru förgäfves, att förmå honom till förlikning. Rodille, som hade öfvertaget på sin sida, gaf icke med sig det aldra ringaste och slutade samtalet med dessa skickligt lagda ord: — Öfverväg saken, käre herre, öfverväg saken, och ifall ni kan hjelpa er utan mig, så bry er inte alls om mitt anbud . . . Se här min adress . . . Om ni önskar träffa mig, så finnes jag hemma från klockan tio till klockan tolf, och jag skall bli mycket hedrad af att få mottaga ert besök ... Så snart arftagaren blifvit ensam, upprörde han himmel och jord för att upptäcka hvarifrån det oförmodade arfvet kunde komma.