Rodille bugade sig artigt och riktade sina
steg mot dörren.
— Nåväl, fjerdedelen . . .
— Hvarken fjerdedelen eller ttonde-
delen . . . hälften eller intet . . . Ni har
blott att välja mellan bifall eller afslag, min
bästa herre . ..
— Ni sätter pistolen på min strupe!
— Ni uttryckte er vida lämpligare, om
ni medgåfve, att det är jag, som erbjuder
mig att lemna några guldpåsar till er kassa...
— Men jag har ju icke ännu dessa guld-
påsar i handom ...
— Och om ni icke får dem, lär ni ej
heller ha något att ge ..
— Antager ni mitt förslag? . .
— Omöjligt . . . hälften, det är för starkt!
— det är alltför mycket!
Rodille helsade på nytt och gjorde för
andra gången min af att gå sin väg.
Den blifvande arftagaren hejdade honom
ånyo och försökte, ehuru förgäfves, att förmå
honom till förlikning.
Rodille, som hade öfvertaget på sin sida,
gaf icke med sig det aldra ringaste och slu-
tade samtalet med dessa skickligt lagda ord:
— Öfverväg saken, käre herre, öfverväg
saken, och ifall ni kan hjelpa er utan mig,
så bry er inte alls om mitt anbud . . . Se
här min adress . . . Om ni önskar träffa mig,
så finnes jag hemma från klockan tio till
klockan tolf, och jag skall bli mycket hedrad
af att få mottaga ert besök ...
Så snart arftagaren blifvit ensam, upp-
rörde han himmel och jord för att upptäcka
hvarifrån det oförmodade arfvet kunde komma.