då han efter ett ursinnigt springande öfver
gården stötte emot den höga mur som om-
gaf den.
Nu hördes på afstånd, från hamnsidan
till ett oredigt sorl, först doft sedan tydligare
och Vaubaron tyckte sig också långt bort i
fjerran skönja ett svagt sken.
terigen genljöd ett skott.
Det var Dagobert som i sitt vilda nit
lade an utan att veta hvarthän han skulle
sigta.
— Det är således på detta fördömelsens
ställe jag skall sluta mina dagar! tänkte Vau-
baron. Jag känner mig ej ega hvarken styr-
ka eller håg att lefva längre! . . . Åh, jag
svär vid Gud och hans heliga moder att ej
en enda bloddroppa skall flyta för min hand
men som motstånd är döden, vill jag i det
yttersta göra motstånd så att de åtminstone
må döda mig.
Men knappt hade mekanisten uttalat dessa
ord förrän han höjde sin sänkta panna.
En tanke hade med blixtens hastighet
flutit genom hans hufvud.
Den höga mur mot hvilken han flämtan-
de stödde sig, skilde, som vi redan veta, bag-
nons gård från sjösoldaternas kasern.
Om det funnes något medel att klättra
öfver denna mur skulle han måhända ännu
kunna hoppas på räddving.
Emellertid närmade sig ljudet af steg och
röster allt mer och mer. Han måste skynda
sig! . .. Flyktingen måste vara försvunnen
innan menniskojägarne fingo sigte på honom.
(Forts.)