och varseblifva den på muren sittande Hyktingen? . . . Hvar och en begåfvad med sundt och klart menniskoförstånd skulle ha hyst samma fruktan som Vaubaron, men ingenting inträffar här på jorden oftare än vealiserandet af de otroligaste, mest osannolika saker. Vi kunna citera orikneliga exempel derpå. Efter några minuters förlopp kommenderade underofficern: — Sluten lederna! . . . Höger om! ... Framåt, marsch! Den lilla skaran började åter sin oregelbundna vandring anförd af fackelbäraren, och vändande ryggen åt muren, försvann den snart i samma labyrinth, hvarifrån den nyss kommit. När Vaubaron liksom genom ett underverk såg sig ha undsluppit den öfverhängande fara hvaraf han hotats, när han åter kände sig omgifven af det skyddande mörkret, frågade han sig sjelf om han var lekboll för en dröm, och om han snart skulle uppvakna på sin brits med kallsvetten på sin panna, och med kropp och själ tillintetgjorda af alla de fruktansvärda sinnesrörelser för hvilka han varit ett rof. Men nej, allt var verklighet, allt var sanning, den skarpa och uppfriskande nattluften smekte hans ansigte, hans händer blödde under det de af alla krafter omslöto de hyassa jerospetsarna och vaktens regelbundna steg genljödo på stenarna nästan rakt under honom. Så snart han fullkomligt öfvertygat sig om att allt icke var en dröm, försvanna ögonblickligt hans svaghet, hans krafter syntes återkomma med fördubblad styrka, tro och hopp vaknade åter inom honom och det förut