och varseblifva den på muren sittande Hyk-
tingen? . . . Hvar och en begåfvad med sundt
och klart menniskoförstånd skulle ha hyst
samma fruktan som Vaubaron, men ingenting
inträffar här på jorden oftare än vealiserandet
af de otroligaste, mest osannolika saker.
Vi kunna citera orikneliga exempel derpå.
Efter några minuters förlopp kommende-
rade underofficern:
— Sluten lederna! . . . Höger om! ...
Framåt, marsch!
Den lilla skaran började åter sin oregel-
bundna vandring anförd af fackelbäraren, och
vändande ryggen åt muren, försvann den snart
i samma labyrinth, hvarifrån den nyss kommit.
När Vaubaron liksom genom ett under-
verk såg sig ha undsluppit den öfverhängande
fara hvaraf han hotats, när han åter kände
sig omgifven af det skyddande mörkret, frå-
gade han sig sjelf om han var lekboll för en
dröm, och om han snart skulle uppvakna på
sin brits med kallsvetten på sin panna, och
med kropp och själ tillintetgjorda af alla de
fruktansvärda sinnesrörelser för hvilka han
varit ett rof.
Men nej, allt var verklighet, allt var
sanning, den skarpa och uppfriskande nattluf-
ten smekte hans ansigte, hans händer blödde
under det de af alla krafter omslöto de hyassa
jerospetsarna och vaktens regelbundna steg
genljödo på stenarna nästan rakt under honom.
Så snart han fullkomligt öfvertygat sig
om att allt icke var en dröm, försvanna ögon-
blickligt hans svaghet, hans krafter syntes
återkomma med fördubblad styrka, tro och
hopp vaknade åter inom honom och det förut