— Ack, jag är så sjuk, så sjuk! stam-
made Vaubaron med matt röst.
— Ja så, d. v. s att det i dag kommit
på er den nycken att iute vilja arbeta . . .
Jag förstår, men jag bereder er på att jag ej
faller i den snara ni lägger ut... Se så,
galgfågel! . .. Upp på benen och fort ut!
Skynda er för tusan!
— Jag kan icke gå! — jemrade sig me-
kanisten.
— Ja så, ni kan inte.
— Nej.
— Åh försök bara att kunna, annars
säger jag er på förhand att era axlar få göra
närmare bekantskap med min påk.
Vaubåron syntes anstränga sig för att
lyda. Han reste sig och gjorde en häftig rö-
relse för att gå framåt, men redan vid första
steget förlorade han jemnvigten och efter att
förgäfves ha sökt en stödjepunkt för sina hän-
der, nedföll hän tungt med ansigtet mot
golfvet.
Fallet var svårt.
Mekanisten låg der utsträckt och som det
tycktes helt och hållet liflös.
Qvarhållna af nyfikenheten slogo de andra
galerslafvarna en ring omkring honom i stället
för att som reglementet fordrade gå ut på sitt
arbete.
Ett halft dussin uppsyningsmän och fång-
knektar med battonger i händerna bröto sig
genom ringen och började af alla krafter slå
omkring sig.
Galerslafvarna skyndade genast derifrån.
fä Vaubaron låg orörlig gvar på golfvet.