— Ack, jag är så sjuk, så sjuk! stammade Vaubaron med matt röst. — Ja så, d. v. s att det i dag kommit på er den nycken att iute vilja arbeta . . . Jag förstår, men jag bereder er på att jag ej faller i den snara ni lägger ut... Se så, galgfågel! . .. Upp på benen och fort ut! Skynda er för tusan! — Jag kan icke gå! — jemrade sig mekanisten. — Ja så, ni kan inte. — Nej. — Åh försök bara att kunna, annars säger jag er på förhand att era axlar få göra närmare bekantskap med min påk. Vaubåron syntes anstränga sig för att lyda. Han reste sig och gjorde en häftig rörelse för att gå framåt, men redan vid första steget förlorade han jemnvigten och efter att förgäfves ha sökt en stödjepunkt för sina händer, nedföll hän tungt med ansigtet mot golfvet. Fallet var svårt. Mekanisten låg der utsträckt och som det tycktes helt och hållet liflös. Qvarhållna af nyfikenheten slogo de andra galerslafvarna en ring omkring honom i stället för att som reglementet fordrade gå ut på sitt arbete. Ett halft dussin uppsyningsmän och fångknektar med battonger i händerna bröto sig genom ringen och började af alla krafter slå omkring sig. Galerslafvarna skyndade genast derifrån. fä Vaubaron låg orörlig gvar på golfvet.