De dömde utstötte ett ändlöst hurrarop och deras hesa röster utstötte osammanhängande ord, deras lågande blickar och hotfullt utsträckta händer tycktes vilja säga till mängden såsom ett svar på dess sista förbannelser. — Vi komma igen! . .. Vi komma igen. Då kärrorna försvunnit ur sigte och galrslafvarnas sång och skrik förklingat lade sig den nyfikna mängdens yrsel som genom ett trollslag. En del af dessa grupper återvände till Paris, andra slogo sig ned på de talrika vid Bicetre spridda krogarna och den gamla byggnaden återtog sitt vanliga tysta och dystra utseende. Galerslafsskaran, hvilken tog en motsatt riktning, var likväl ännu långt ifrån lugnad — så har åtminstone ett ögonvittne till det gräsliga uppträdet berättat — den långa jernkedjan som sammanlänkade brottslingarna förföll nästan elektisk, i så fall att den åt alla meddelade den vilda yrsel som gripit några enskilta. Bland dessa olyckliga var äfven en pariserbandit, en sällsam typ af oförsynthet och cynism, i rikt mått utrustad med det slags qvickhet som den stora stadens oräkneliga lösdrifvare inhemta på boulevard de Temples och Cites krogar. Denne man tog allt lätt, äfven brottet, hvilket förskaffat honom en stor popularitet bland sina kamrater. : Han tog till ordet och uppmanade sina grannar i kedjan att tillsammans med sig uppstämma en af honom författad tillfällighetsBång. Vilda applåder helsade snart hans förslag,