De dömde utstötte ett ändlöst hurrarop
och deras hesa röster utstötte osammanhän-
gande ord, deras lågande blickar och hotfullt
utsträckta händer tycktes vilja säga till mäng-
den såsom ett svar på dess sista förbannelser.
— Vi komma igen! . .. Vi komma igen.
Då kärrorna försvunnit ur sigte och ga-
lrslafvarnas sång och skrik förklingat lade
sig den nyfikna mängdens yrsel som genom
ett trollslag.
En del af dessa grupper återvände till
Paris, andra slogo sig ned på de talrika vid
Bicetre spridda krogarna och den gamla bygg-
naden återtog sitt vanliga tysta och dystra
utseende.
Galerslafsskaran, hvilken tog en mot-
satt riktning, var likväl ännu långt ifrån lug-
nad — så har åtminstone ett ögonvittne till
det gräsliga uppträdet berättat — den långa
jernkedjan som sammanlänkade brottslingarna
förföll nästan elektisk, i så fall att den åt
alla meddelade den vilda yrsel som gripit nå-
gra enskilta.
Bland dessa olyckliga var äfven en pari-
serbandit, en sällsam typ af oförsynthet och
cynism, i rikt mått utrustad med det slags
qvickhet som den stora stadens oräkneliga lös-
drifvare inhemta på boulevard de Temples
och Cites krogar. Denne man tog allt lätt,
äfven brottet, hvilket förskaffat honom en stor
popularitet bland sina kamrater. :
Han tog till ordet och uppmanade sina
grannar i kedjan att tillsammans med sig upp-
stämma en af honom författad tillfällighets-
Bång.
Vilda applåder helsade snart hans förslag,