bakom soldsterna och uppställde sig på ena sidan om städet. Karlarna i de långa öfverrockarne bildade en liten grupp för sig och betraktade stödda på sina spakar hvad som tilldrog sig. Ändtligen voro alla tillredelser träffade. Klockan slog en qvart på åtta. Innan tornurets sista slag förklingat i rymden, hördes en skarp hvissling utträuga från det inre af bygguingen. En hög och bred port, liggande bredvid den genom hvilken drängarne utkommit, gnisslade på sina gångjern och derur kom eller riktigare derur störtade tjugosex till lifstidstvångsarbete dömda brottslingar, alla ifrån det ögonblick då de inträdt på Bicetre iklädda galerslafvarnas drägt. Ingenting kunde vara förskräckligare och vämjeligare än åsynen af dessa män, hvilka samhället med fasa utstött ur sitt sköte. Nästan på hvarje ansigte hade brottet uttryckt sin outplånliga prägel. På alla dessa förkastades drag spårades den mattighet som framkallas af den ständiga strid dylika menniskor föra mot lagen och rättvisan och af de lidanden och qval som måste vara förknippade med cn så gräslig existens som deras. Alla iakttogo en dyster tystnad och framträdde med mot marken sänkta blickar, men då och då kom hatet dem att skära tänderna och deras blickar uttryckte när de ibland liksom i smyg riktades på någon af de dem omgifvande versonucerna hat och afsky. Bland denna dystra skara funnos flera under brottet grånande gubbar, män, hvilka ända sedan sina yngsta år tycktes ha burit lastens