Ett musikaliskt, men disharmoniskt par.
För några år sedau funnos här i stader
två personer som täflade om den danslystnse
ungdomens sympatier, två män som aldrig
kunde triffas imom hus utan att råka i dispyt
och alltid sågo hvarandra med oblida ögon,
nemligen Franz Weller och Anton Schnötzin-
ger. Båda voro de utlänningar, båda lefde på
sin konst och samlade således inga rikedomar
i Sverige, och båda voro de afhållna af vän-
ner och bekanta såsom hederliga och bra kar-
lar; men vanligen behöfde den lugnare Schnöt-
zinger endast visa sig i samma rum som den
lille hetlefrade Weller, för att denne skulle
råka i eld och lågor.
Vid det lifvande ljudet af deriws toner ha
tusende hjertan klappat fortare, efter deras
pipa ha hela generationer dansat med fröjd
och gamman. Vid enskilda och offentliga baler
ha de i många år utgjort nöjets och glädjens
ledstjernor; liksom generalen på slagfältet ledde
de med en vink de kämpande massornas rö-
relser, men sjelfve stodo de i rök och dam,
med vana blickar öfverskådande det vilda tu-
multet vid deras fötter.
Weller hade den olyckan att bli lomhörd,
och blef derför småningom urståndsatt att fort-
sätta striden mot sin lycklige medtäflare, men
man skämtade ändock så gerna med den lille
buttre och torrolige mannen, der han på sed-
nare åren med all ifver gned sin fiol i Hum-
legårdsrotundan, oaktadt han hörde så illa.
Omsider slutade han upp att spela och lade
sina ögon tillhopa för alltid, troligen med djup
grämelse öfver att nödgas rymma fältet för
gin rival. Men äfven denne har numera lem-
vat ifrån sig taktpinnen och låter icke mera
höra sina elektriserande toner hvarken i ko-
nungaborgen eller hos de la Croix.
Hvem skall nu föra våra runor med den
äran?