SAUL MVG BRM
har ännu icke skett.
——— — ———— —X—— — 2 2 s
Hivarjehanda Nyheter.
Torkan i England 1863-64.
Hvilka qvantiteter regn England och Wales
ha tillgodo för de två senaste åren, kan ses
deraf att om man lägger till grund för hela
landet de i Greenwich anställda observationer,
blir skillnaden mellan vigten af den vanliga
regnqvantiteten och den som föll nämnde år
omkring 500 millioner tons, eller 1 billion 20
milloner skålp. i veckan.
En seg nattvard. Tvänne dal-
karlar voro bosatta i en aflägsen skog och
hade lång väg för att komma i beröring med
ortens öfrige invånare och med kyrkan.
De voro begge en lång tid flitigt syssel-
satta med ett arbete, och händelsen gjorde
att de fingo det färdigt på en lördagsefter-
middag. De instufvade sina arbeten i åkdo-
nen för att påföljande måndagsmorgon tidigt
begifva sig i väg och afyttra dem.
En af dessa hedersgubbar, som tyckte sig
vara litet mera försigkommen i vetande och
erfarenhet än den andra, säger på söndags-
morgonen till kamraten: vet du hva, Jöns,
eftersom vi nu ha allting i ordning, så kunde
vi gå till kjörkjas i dag, de ä så längesen
vi va der.
Jöns, som jakade till allt, vare sig klokt
eller dumt, svarar:
— Åh, ja! — hä kan väl lat seg göra
hä å.
Utstyrseln var snart i ordning, och gub-
barne satte sig i gång fram åt slättbygden,
der kyrkan var belägen.
Då de hunnit ett stycke på vägen dit de
ämnat sig, träffade de på flere socknebor,
och på fråga om desse äfven ämnade sig till
kyrkan, blef svaret: ja! vi ska te bols i dag
(gå till nattvarden).
— Hör du Jöns, — säger den klyftige
Anders, — di her säjer att di ska gå te
bols i dag, de vore väl så godt att vi gjorde
detsamma, de ä så längesen vi va der?
— Ja väl, — svarar Jöns, — låt gå!
— Nej, — säga de andra, — det går
icke för sig i dag, ty då skulle ni anmält er
i söndags vid uppskrifningen.
— Åhjo! — mente Anders, — får jag
bara tala vid prosten, så går de nog bra.
Då de hunnit fram till kyrkan inträdde
de uti sakristian och framförde till prosten
sin önskan samt skälet dertill.
— Nej! — blef svaret, — då skulle ni
ha anmält er i söndags; nu gär det icke an.
— Åh, jo! herr prost, nog kan de väl
gå för seg?
— Nej! hör du.
— Åh, jo! inte måtte de vara så lite
tillagadt att inte vi skulle kunna få något med.
På karlarnes enträgenhet blef prosten
slutligen utledsen och säger:
— Nå, så kom då!
Då de öfriga nattvardsgästerna utträdde,
duk efter duk, från sina bänkar gjorde An-
ders och Jöns sammaledes, men stannade
utanför bänkdörren och stodo der i vägen för
de från duken återvändande.
Detta märkte klockaren, som var en vig-
tig kyrkans tjenare. Han gick fram och till-
sporde dem hvarföre de icke höllo sig qvar i
bänken, utan stodo i vägen för gästerna.
Då säger Anders: jo! vi ska också te
bols i dag.
-— Nej, — svarar klockaren, — då skulle
ni ha anmält er i söndags; nu går det icke
för sig 1 dag.
— Jo! — påstod Anders, — vi ha fått
lof af prosten.
— Nej, säger jag, — blef klockarens
barska ord.
— När sjelfva prosten har gifvit oss lof,
så kan du väl inte hindra oss. Du är väl
inte mer än en simpel klockare heller, som vi
få löna och föda?
Dessa ord förargade klockaren, hvarpå
han gick fram till presten och berättade sam-
talet.
— Karlarne ha ämnat företaga en längre
resa, och veta icke när de komma åter, och
derföre få vi väl lof att låta dem gå med, —
svarar prosten. ee
— Nej! herr prost, . . . jag har icke
oblater qvar åt någon mera än de som i sön-
dags anmälde sig.
— Det gör ingenting . . . der inne i sa-
kristian ligger ett par gamla hvita handskar,
tag och klipp af ett par runda bitar i form
af oblater, .. . de förstå sig ändå icke på
hvad det är; men lägg dem särskildt på pa-
tenet så att jag känner igen dem.
Klockaren fullgjorde tillsägelsen. Sista
duken gick; gubbarne lunkade fram och föllo
på knä vid altaret, fingo sin aflösning och