SERA ——— LL Ä-- -
De genuina Stockholmarnes fyra
årstider.
Snart nog kommer våren från mildare zoner,
Att strö sina knoppar och blommor och blad.
Men ack, innan dess i ett haf utaf toner
Man halft vill fördränka vår Mälarestad.
I går soirbe utaf herr Qvintelini.
I dag matinge utaf fru Pianini,
Så fröken von Alt och mamsell Colibrini . . .
Gud låte, vid så många drillar, till slut,
Båd kassa och tålamod väl hålla ut!
Dock, huru vi vänta och titta och tråna,
Så blickar April öfver hydda och borg;
Och fåglarna qvittra och skyarna blåna,
Och snöbäckar sorla kring gator och torg.
Dillströmare stöta och skotta och sopa;
Men svår är passagen, der högar sig hopa.
Och hej! och se opp der! körsvennerna ropa.
Men värmen framtränger från söder till norr
Och allt blir i ordning och gatan blir torr.
Men så blickar sommaren snart öfver staden,
Och ryktesvis hör man, att ute är grönt.
Men murarna bränna så hett hela raden ...
Då far man på ångbåt och — hvad det är
skönt!
Dock — hem från sin utfärd man åter an-
länder
Och rännstenslukt möter från gator och gränder:
Den lifvande stråle, som brandposten sänder,
Förslår icke långt: det är balsam i smått,
Och allting blir åter så qvalmigt och grått.
Då draga vi ut, för att rätt oss förlusta,
Till stranden af Saltsjön att lefva i bås.
Med möbel- och .husgerådsflyttning vi rusta.
Men der blir just ej någon hvila, gunås!
Utspökade menskor oss stundligen möta.
På Stockholmska anleten ständigt vi stöta
Och vännerna komma, de många, de söta,
Att visa hur hastigt vår mat man förtär,
Som vi forslat ut med så mycket besvär.
Dock, dagarna blifva så korta och mulna,
Och draget, gör ondt i båd hufvud och hals.
Bersåer och lunder bli glesa och kulna,
Och eldstad i rummen — det fins ic..e alls.
Och stadsborna lemna nu sommardagsståten
Och föra båd pannor och vagga på båten,
Piano . . . och pigor och barn — Hela bråten
Mottages af stadsbud, som vänta vid bron;
Och hem komma alla med jublande ton.
Och senhösten skrider med kolmörka avällar.
På gatorna gas och i rum fotogån.
Och utan förskoning sin nästa man fjällar,
Då vännerna råkas vid lampornas sken.
Man springer ur bod och i bod förmiddagen.
Om qvälln på spektaklet man sitter betagen
Och mönstrar med kikarn de välkända dragen
Af scenens artister . . . af drottning och kung;
Men tycker dock stundom att verlden är tung.
Så kommer då julen med längtan och minne,
Och snart på supter man gäspar sig mätt.
Nu vet man förvisso att vintern är inne,
Med stor pretention på en stor toilett.
t herre och dam preåference-bord man dukar;
Man annan förströelse nu icke brukar.
Sist — är bordet serveradt — och maten man
slukar.
I nästa minut tar man afsked och far,
Då straxt man ett lättande andetag drar.
Man far ock på baler — och flickan bekransar
Sitt hår för att fånga en stridernas son.
Omfladdrad af flor den lättfotade dansar,
Och mamma — hon slumrar förstulet i vrån.
Man har också föredrag, lärda och rara —
Vid dessa nödvändigt man med måste vara;
Om ej. man förstår man dock visar. sig bara.
Så lefves i Stockholm hvart år, må du tro.
Vill du flytta dit, du som önskar dig — ro?
En gammal bekant.
SRA ———L